Meditating Maitreya

Min chef är ju helt grym. På ett positivt sätt alltså.
Så som den "yngre" generationen använder begreppet grym.
I morgon ska jag studsa till jobbet.
Gladeligen. Med saffranslängder i ena handen och en julstjärna i den andra.
Som om jag vore en kärring.
Nåväl.
Pysslig snarare än tantig. Sjukskrivning har den effekten.
På mig iaf.

Imorn ska min text sågas på seminariet.
Men det gör inget.
Jag ska säga att jag inte fattade bättre.
För det är ju sanningen.
Eller så ska jag framlägga en teori, en jämförelse av den sociokulturella forskningen och den kognitivistiska:
Det är bättre att säga något intressant, än något sant.

No, we'll never gonna survive, unless we get a little crazy.

Seal - Crazy

Just nu önskar jag att jag INTE hade ett kreativt jobb.
Hellre stå på nåt produktionsband och bli uttråkad till döden än att krysta ur sig en text när man inte ens kan tänka.
En text som dessutom ska upp på det där satans seminariet och som kommer bli både dissikerad i småbitar som kritiserad till smulor.
Jag känner för att skolka från jobbet, ringa Petra, dra med henne på stan och köpa skor och dricka skumpa och fly verkligheten för en stund.
Och snöa inne på nån bar.
Typ en skybar.
Synd att den enda i stan är stängd.
Annars kunde den ha blivit mitt nya tillhåll.

Eftersom jag på sätt och vis är student, är det inte möjligt (och helt ok?!) för mig att faktiskt skolka?

Så här var min dag idag:



Så det betyder att jag måste jobba hela kvällen.
Dessutom eftersom texten skulle varit insänd i fredags.

Vaknar 12.45. Icke utvilad.
Mår illa.
Det snurrar.
Har ingen energi.
Tar en red bull.
Inget händer.
Tar en kaffe.
Försöker läsa.
Fattar inget.
Tar ett djupt andetag.
Läser igen.
Fattar fortfarande inget.
Avbokar resan till Götet.
Går och lägger mig.
Åhh. vad roligt. ÅÅÅHH vad roligt.

Vaknar av skitiga sms.
Blir ledsen.
Försöker läsa.
Fattar inget.
Kommer på att jag glömt yogan idag.
Tar ett bad.
Snurrig igen.
Läser,
ger upp
...och tar ett glas vin? Nej tack.
ÅH vad roligt!

Jag är dessutom inte blond längre...

Stänger av Burial (untrue-skivan) och sätter på extremt löjlig dansmusik.

Det var igår. Vaknade nu efter 12 timmars sömn.
Veckans första natt utan mardrömmar.
Gör ett nytt försök att åka till Göteborg.

Ett yttrande som skiljer sig från den förhärskade talgenren riskerar att inte bli förstått.
Det kan falla platt.
Ett yttrandes mening ägs inte av talaren utan av den diskuriva praktik där yttrandet fälls.

I den rådande sociala världen/praktiken uttrycker man (väl?) kärlek när man tycker om någon.
Man uttrycker inte nonchalans, ignorans eller spydiga kommentarer.

Den som försöker bryta förhärskande talgenrer för att framhålla alternativa synsätt riskerar att få betala ett pris för det. Enligt Foucault riskerar individen med varje inkorrekt yttrande antingen diskursen eller sig själv.



Vi lever i skilda diskursiva praktiker.
...Det irrationella låg därmed aldrig enbart hos mig.

London Electricity - Out of This World (D Kay Remix)

"Om man är en konstnär måste man ta risken att folk tycker att man är ett arsel." (Uttalande av Pink Floyd)

Det gäller väl förvisso alla.
Jag är alltid med på ett hörn.

Sa jag att jag började mitt nya liv igår?
Jo. För så är det.
Jag har fuckat upp det.
Inbillat mig att det var hållbart.
Men så var det ju aldrig.
Så nu ska jag börja vara ärlig mot mig själv.
Och dagarna, och med det livet, känns redan mycket bättre.

Livet handlar alltid om risker.
Eller chanser som jag ser det.
Varför vara pessimist när man kan vara optimist?
Fick höra att jag är irrationell och icke målmedveten. Ett stort kaos. (!)
Jorå så att....
Eller så kan det möjligtvis vara så att jag är impulsiv, lever i nuet, älskar livet och vill älska varje sekund???
Ja.
Eller så kan det vara så att jag är en balanserad och harmonisk människa,
ni som känner mig vet ju.
Antingen är man negativ
eller så ser man saker från ett annat håll.
Men hey - kommer det ett världskrig infarandes i livet så är det klart man försvarar sig.

Favoriter i repris:
Seba - Last goodbye
Seba - Move on

När jag läste mitt senaste inlägg håller jag med en viss herr om att jag måste vara schizofren.
Eller ha en multipel personlighetsstörning som det ju faktsikt heter.
Schizofreni är inte det som de flesta tror att det är.
Men exakt vad får ni slå upp själva.

Förvirrad verkar jag ju sannerligen vara iaf.
Om vad (?) jag är och vad jag tycker.
Och det speglar sig i mitt sätt att uttrycka mig. Självfallet.
Snart växer det grått hår som står ut åt alla håll också. Säkerligen.

Nej, men om nån undrar så ja - jag är en ironins och sarkasmens människa.
Denna humor är gravt underskattad.
Men ingen hit att föra konversationer med via sms eller msn. Helt klart.
Drygare kan man inte framställa sig själv som (speciellt om man dessutom utesluter smileys)
Det gäller ju självklart inte bara mig. Utan alla som drar åt den typen av kommunikation.
Eller "kommunikation".
(Kanske monolog med tanke på att den enda som eg känner till det rätta budskapet är den dryge översittaren till avsändare)



Men det får mig att tänka på en sak som min älskade vän sa:
Vore livet en rosdans kunde vi lika gärna fötts som amöbor.

(Vad betyder det att jag understyker mina resonemang med dubbla konstaterande? Är det för att förvissa mig själv om att min tvekande osäkerhet i vad jag faktiskt tänker och därmed skriver, ändå resulterar i ett någorlunda, för tillfället, säkert resonemang? Eller är det bara en uttrycksform/skrivform som jag börjat dras med?)

Jag ska börja arbeta med min "rarhet". Mot alla människor.
Inte exkludera de fåtal (okej en då) som uppvisar lika "schizofrena" drag som mig i sin kommunikation.
Mina inlägg börjar så sakteliga balla ur.
Dags för en retreat snart kanske.
Lite mindfulness chit chat.
Och återupprätta balansen.

Nogtjatat om onödiga ting. Lyssna istället på: Goldie - A Sense of Rage (Sensual VIP Mix)

I don't suffer from delusions.
I enjoy them.


Pappa tycker att
min handledare ser yngre ut än mig.
Eller iaf mer oskuldsfull, uttryckte han det.

I och för sig så stämmer nog det bra.
Med oskuldsfullheten alltså, inte åldern.



Jag inser att mitt läsande gör mig mer kritisk.
Till precis ta mig f*n allt.
Det kan ju tyckas bra. (såklart? eller är det bara en norm?)
Så länge  jag inte fastnar i en roll.
Om att alltid motargumentera och spela djävulens advokat.
Bara för att.
Eller så länge jag inte blir bitter.
Över att ingen nånsin förstår att de inte kan greppa sanningen
(fast de obotligt inbillar sig det)
Bara det i sig blir ju rätt paradoxalt.
Ett konstaterande som helt klart bör kritiseras.
Jag kommer bli (är?) en mardröm på avdelningen...
...Jag pratar ju innan jag tänker. Och jag tänker inte alltid så klokt.
Jag tassar inte på tå. (snarare pumps)


Seba - You didn't see it did you?

Jag är en oxe utan tålamod.
Skällsorden haglade över bruden på hojen i Super Mario Cart.
Kan ju inte köra för fem öre.
Jag är ju egentligen ingen dålig förlorare.
Förutom när det gäller Super Mario Cart då tydligen.
Annars kunde jag inte bry mig mindre om tävlingar.
Speciellt inte de s.k. livets tävlingar.
Vem har fetast hus? Coolast bil? osv.
Couldn't care less.

Ändå har jag sedan barnsben varit en tävlingsmänniska.
Pappas arv. "Man är ju ingen så längre man inte gör något."
Men buddhistisk filosofi har hjälpt mig ur träsket.
Mitt värde ligger i mitt vara.
Min essens.
Min existens.
Ska bara banka in det längre in i huvet på mig själv så att jag verkligen känner det också.
Inte bara tror på det.


Men men, jag kraschlandade härom dagen.
I mental bemärklelse (och i super mario cart)
Min damm brast. Igen.
Alltid under semestern.
Alltid!
Jag som försöker vara vaken och verkligen arbeta med min egen självanalys.
Jämt.
Varför brister då dammen?
Och varför bygger jag ens upp en damm över huvud taget?
Hade mina känslor varit samstämmiga med mina tankar hade aldrig fler dammar byggts upp.
Men jag börjar seriöst tro att jag året runt går och lurar mig själv att jag är mindful,
jag snurrar in mig själv i en falsk verklighet, en illusion om att jag är vaken,
för att det omedvetna ska få hinna gömma sig lite längre in,
utom räckhåll för min hänsynslösa introspektion.
För jag är grymt hänsynslös mot mitt eget ego.
Till och med så andra säger "sluta var så hård mot dig själv".
Jo, den värsta bödeln har vi nog inom oss.
Min står alltid redo med en yxa för att snabbt som attan hugga huvet av varenda begär.
Men i år verkar jäveln ha gått på semester utan att ha meddelat mig.
För dammen brast. Attachments flödar i mitt liv.
Utan kontroll.

Och nu är det jag som måste städa upp i skiten.
Det som stör mig mest är att jag har tappat  skrattet i tre dagar nu.
Den där spontana känslan om att jag är fri, lycklig och tillfreds med allt.
Den spontana glädjen spolades bort av dammen som brast.

Mitt stora feta infekterade sår som jag ömsint vårdade i några år och som läkte ut fint hade visst en liten kvarvarande infektion som aldrig läker.
Som om jag blivit skadad av orchsvärd.
Jag vet vilka orcherna är iofs.
Problemet är att jag låter dem komma åt mig.
Jag säger inte nej.
Jag tillåter dem göra vad de vill.
Och vad de vill är att trasa sönder mina känslor.
Nej, föresten, de vill inte åt mina känslor. De vill åt annat.
Men det är mina känslor som lämnas kvar i rännstenen.
Och nu ligger det för många känslor i rännstenen,
så flickan blev kall.
Iskall och kraschlandad.

Kingdoms come and kingdoms fall.
Could this be our last goodbye?

Last goodbye - Seba & Paradox feat. Robert Manos

Jag ska föreläsa om terrorism, fundamentalism och auktoritär tro nästa vecka.
Tänkte piffa upp presentationen med lite bilder. Vad sägs om den här?




Riktig törr Malin-humor.

...are the reason people like me
need medication.


Nejdå. Men ärligt.
Sno min bil?!
Var det helt j-a nödvändigt?!


Ja, I accept.
Försöker ju ändå förlika mig med mitt öde.
Men åh vad jag vill ge personen ifråga en bitch slap.
Ruska om.
Hänga upp och ned, från en balkong.
På 9.e våningen.
Säga "så där får du inte göra".

MISSING - Everything but the girl (Photek remix)

Kanske var det karma.
Anyway. Det kunde varit värre.
Jag kunde haft bilen full med skor ;-)