Soon
this is the true joy of life.
Zen Mind, Beginner's Mind, Shunryu Suzuki, p. 117.
Soon I will leave for a warmer place.
Room with pool access, of course.
Distant Lands
Jag är instängd på ett hotell i öknen. 
Det är sol och hett ute, det är hett och syrefattigt inne.
En pool på taket hade inte varit fel.
Myggorna bits här i Turkiet.
Dagarna är långa.
Jag somnar strax efter 22 och vaknar 7.30.
Hur mycket sömn kan en människa behöva?
När det dessutom är en vit vecka?
Har träsmak i röven efter konstant sittande.
Retreat är det inte på tal om. Intrycken från alla konferensbidrag gör mig matt.
Att leva i nuet är en enorm utmaning.
Jag nickar till lite när som eller vandrar iväg i någon tanke om mitt eget kommande projekt. För vad jag än möts av i form av teoretiska, metodologiska eller konfessionella diskurser kan jag inte annat än att jämföra dem med min egen kontext, mina egna erfarenheter, min egen syn eller mitt kommande projekt. Allt relateras till mig själv.
Är det kanske så vi fungerar?
Kan jag någonsin undvika att relatera till mig själv? På något sätt?
Nej. Handlar det inte om vad jag själv ska undersöka, så handlar det om vad jag eventuellt kan komma att undervisa om eller vad jag själv har för erfarenheter om ämnet. Och har jag inga erfarenheter så har jag ändå associationer om allt. ...På något sätt. Är ett ord eller begrepp helt nytt så associerar jag eller jämför jag det ändå med något jag redan känner till, för att på så sätt skapa mig en förståelse av det.
Så gör vi alltid. Vi människor.
Nåväl.
Det var ett bombattentat i Istanbul häromdagen. I ett köpcentra.
Dagen innan besökte vi ett köpcentrum här i Ankara, och förvånades över säkerhetskontrollerna på vägen in.
Ytterligare en sak jag förvånas över är den variation av sanningsanspråk som tas i bruk i olika diskurser här på konferensen, oss forskare emellan, och de sanningsanspråk som motiverar en konfessionell religionsundervisning i många europeiska länder.
Jag ser naivt utifrån vårt svenska system.
Är min förvåning kanske snarare en fördom?
Är min egen uppfattning om deras trångsynthet min egen trångsynthet?
Det gäller att som vanligt kritiskt granska sin egen ståndpunkt och den kontext man befinner sig i för att möta de Andra.
Exempelvis ställer jag mig tveksam till Turkiets religionsundervisning. Som är konfessionellt muslimsk. Ett av argumenten är att för det är majoritet muslimer i skolan. Det är som att säga att mångfald behövs bara i skolor där mångfald finns.
Alltså explicit uttryckt - varför ska vi förstå andra om vi aldrig möter dem?
Nu finns ju strävanden från regeringsnivå att följa Mänskliga rättigheters kriterier för religionsundervisning i Turkiet, men det är tydligen svårt i ett land där man i skolan inte VILL följa detta.
Jag menar att mångfald finns överallt.
Jag menar att vi bör sträva efter respekt och förståelse för andra, världen över, även om jag inte möter dem direkt i mitt klassrum.
Det finns alltid andra runt omkring mig som tycker annorlunda om något än vad jag gör. Jag skönjar en dogmatisk inställning, till och med en fundamentalism och främlingsfientlighet och "lack of respect" hos alla som inte är intresserade av att antingen tolerera, acceptera, förstå eller respektera andra.
Tolerans infaller när jag möter något jag inte gillar själv.
Det är alltså en utgångspunkt för att intolerans eller tolerans ens ska inträffa.
Då utsätts man för oliktänkande.
Det är inte alltid det annorlunda tänkandet ska eller behöver tolereras, men utgångspunkten bör vara att förstå och respektera varför andra människor har den uppfattning de har.
Men hur tolerant ska man vara mot de intoleranta?
Nu ska vi iväg och träffa Turkiets ledande man för religiösa spörsmål - president of religous affairs, är han. Tidigare är bara Påven den enda icke-muslim som fått audiens, annars är det bara muslimska imamer i Turkiet han träffar. Vi är den första gruppen "utomstående" som han tar emot.
Det skapar ju lite nyfikenhet.
Jag har ju lite svårt för auktoriteter (eftersom de i många fall får sin auktoritet enbart pga en titel) men denna man verkar onekligen mycket intressant.Armen Chakmakian - Distant Lands
Popularity is a social decise
Italienresan bjöd på överflöd av kolhydrater. Fan.Är grymt förbryllad över italienarnas utseende med tanke på den onyttiga mat det serveras konstant.
Cornetto till frulle, självklart massa choklad i dem,
panini (torrt, massivt, VITT bröd) med massa ost och parmaskinka emellan till lunch,
och pasta med obefintliga såser till middag.
Jag och mitt monster (har officiellt ett monster i mitt stora svarta hål till mage efter denna resa enligt italienarna eftersom jag alltid är konstant hungrig) levde på vitt mjöl i 8 dagar. Och öl. För det var ju freakin' hett.
Are you hungry? frågade de. Is your monster hungry? Is it sleeping now?
Trött och hungrig. Bambino. C'est moi.
Resan var helt underbar och sagolik såklart. På alla sätt och vis. Nästan.
Men italienarna kan INTE köra miljövänligt. Inte nånstans.
Fan, vad det irriterade mig.
Enligt Robin och Weste har jag inget backseat driver licence, även om jag tror det.
Robin har ett, säger han iaf.
Ingen kör ju bil som jag. Så är det ju bara...
Jag kör ju roligare bil nu när jag sett vad som är möjligt i Italien.
Men de borde lära sig köra i harmoni med miljön.
Så blir Malin också i harmoni. Åtminstonde med bilföraren.
Mitt humör under resan KAN ha ngt med allt jävla vitt mjöl att göra.
Deg i magen. Träning. Öl. Vin. Deg till frukost. Lunch...Middag.
Näring? Ja, i ölet då.
Kanske mest för att jag längtade hem.
Anyway, jag har så söta och underbara tankar om dig.
You make my world shine.
A journey of the heart
Rome, amore mio.
Hinduerna vallfärdar till Varanasi, muslimerna till Mecka.
Jag vallfärdar till Rom.
Visst, jag tar flyget. Men resan är själslig och den har en alldeles speciell mening för mig.
Eftersom en av alla mina resor dit blev en vändpunkt i mitt liv.
Det blev en "journey within" med insikt i ett nytt sätt att förhålla mig till saker,
en insikt i vad frihet är.
Friheten ligger inte i att åka till Rom. Friheten finns inom mig.
Men det var där jag fann den.
Därför kommer jag alltid minnas solen jag kände i ansiktet i Rom som en alldeles speciell sol.
Och jag kommer alltid att längta tillbaka dit.
The red light of the sun, slowly descending.
The sky is all I see, it's never ending.
On a journey of the heart,
there's so much to see.
(And when the sky is dark,
you'll be right here, right here with me.)
Bliss - Suns of Afterlife
Under the stars
Den som vill göra verklighet av sina drömmar måste vara vaken.
- Michael Pfleghar
Eller måste börja med att lägga hindrena åt sidan och våga förverkliga dem.
Saafi Brothers - Under the stars
Comfort me
Fan, det händer igen.
Enigma - Silence
Att leva för jobbet?
Nu vill jag faktiskt helt ärligt flytta till Rom.
Det är min stora dröm just nu. Och jag tar vilket jobb som helst.
Här hemma är jobbet viktigast just nu. Det är egentligen det enda som hindrar mig från att dra. Men skulle jag flytta dit så skulle jag inte bry mig alls vad jag skulle få för jobb. Då blir plötsligt andra saker viktiga istället.
Där nere skulle jag jobba för att leva. Här hemma lever jag för att jobba,
känns det som.
Jag behöver ingen mer vinter och mörker.
Tvärtom - jag behöver sol, värme
och underbara människor runt omkring mig.
Jag trivs så bra där.
Och att må bra och trivas är ju det viktiga,
eller hur?
Prince of Egypt - All I ever wanted
Jag är nog bara bortskämd.
Kanske kan lite inredning på nya kontoret på fredag förändra min inställning.
When the sun rises over the tree tops
...that's when I was born.
At dawn.
4.20 am.
The 2nd of May, 1979. In southern Sweden.
And to be born in that particular moment,
in that particular place,
made me who I am today.
Or actually, not today, but my life long personality.
Characteristics of me.
What it is like to being me...
Because I haven't lived accordning to my personality for a long period of my life.
But I am beginning to let some natural parts of me take more place.
I am starting to listening to myself. My core. My essence.
My being.
When are you going to be true to yourself. To all aspects of Malin? he asked me.
And not only to those aspects that you know other people appreciate?
You have learned to adjust youself, to be in one way,
because you realised early in your life that that's how people want you to be.
He told me the truth. A truth I already knew within.
But had denied for so long.
It is a sad truth. But it is the truth.
I have far too long lived my life according to other peoples ideals, dreams and visions
of what it means to live a a good life and having a "good" personality.
It has gone so far that I don't even know what I want. Sometimes.
Do I really want it, or do I want it because I have learned so?
In short - is it just an illusion?
I'm born Taurus and my accendent is also Taurus. Double taurus....
Double stubborness. Double earth. ..Double stablitiy?
So how come I long for the capacity to fly in the air?
We could fly
You and me
Above the clouds
Kissing
Next week I am going back to Rome.
This is one wish I know for sure comes from within.
In the ghetto
Rom.
Jag har kommit att älska Rom. Fullständigt.
Min bilkörning kommer nog inte bli bättre av denna resa dock. Eller ja, för mig blir nog bilkörningen bättre, om jag kör som italienarna. Inget är omöjligt här inte. Men andra i Sverige kanske inte uppskattar det iofs.
Min engelska har blivit mycket sämre av denna resa. Men min italienska har däremot gått från obefintlig till nybörjare.
Resan har bjudit på mycket träning. Och eftersom jag såg de flesta stora klassiska monument när jag var i Rom i juni så har resan istället fått en annan riktning. Och eftersom jag ärt känna Diego och de andra i Shorinjikempoklubben så har jag fått se och smakat på den italienska kulturen ur ett perpsektiv man inte får som turist. Födelsedagsfest, en tur till havet, bad i varma källor uppe i bergen (Viterbo), hemlagad pasta, middag på mysiga trattoria, besok i ghettot och den magnifika synagogan, vulkansjöarna Lago de Albano och Lago de Nemi belägna vid utkanten av Rom, himmelska utsiktsplatser och underbara nyfunna vänskaper.
Man blir faktiskt inte klokare av att resa. 
Frågor man hade innan man for är fortfarande obesvarade.
Men man får perspektiv på saker och ting.
En paus.
Avbrott från rutintänkandet.
Och det kan i sin tur göra att man kommer till insikt.
I vissa fall att man slutar bry sig.
Eller börjar bry sig.
Om vissa personer.
Om vissa saker.
OM vad som är viktigt i livet.
Men jag hänger inte upp mig på framtiden.
Utan nuet är viktigt för mig i livet.
Det har jag insett, nu mer än någonsin.
Konstigt nog saknar jag med bror och hans familj mer nu när jag är i Rom. Kanske för att allt här påminner om honom. Diego och hans familj, de kabbalistiska symbolerna i Roms ghetto, alla statyer och monument med krigare och svärd (min bror upp i dagen), samt recurrents och tidigare liv.
Jag tror att alla möten har sin mening.
Jag känner att min resa har givit mig mening.
Framtiden kan inte vara annat än spännande just nu. Jag ser med nyfikenhet fram emot mitt nya jobb. Även om det känns otroligt svårt att lämna Rom och allt kommit att älska här.
Dagens musik - Klassisk musik i takcaféet vid Piazza Venezia och Altare della Patria.Jag lever på cappucino och nutella.
Imorgon aker jag hem.Ser inte alls fram emot det.
Creativity is about learning to follow the whisperings of our being.
It is learning how to use our energy creatively. It is about learning
to express our love, joy, intelligence and passion in work and creativity.
Unknown
Kyrkor och glass
Rom Dag 5.
I centrala Rom finns 500 kyrkor. 500...
Vart jag är går är det kyrkor...och glassbarer. Kyrkor och några glassbarer till.
Överallt möter jag nunnor, präster och en och annan munk...
mitt i allt annat vardagsvimmel (och skoaffärer).
Jag känner mig ytlig när jag ser dem.
Jag känner mig svag.
...det gäller både nunnorna och skoaffärerna.
Men jag lever i den kontext jag gör.
Det går att ändra.
Ändra inriktning i livet,
Ändra syftet för dagen,
Rikta det jag känner vördnad för åt ett annat håll.
Men det är svårt.
Jag har fortfarande min bakgrund.
Jag är den jag formats till.
Att byta trygghetsbas är tufft.
Att byta referensramar kräver styrka.
Och det är väl därför jag känner mig svag.
För mig är nunnelivet och ett liv i askes ett ideal.
Men realtypen är krass:
Jag hänger mig åt skofrossa, champagnedrickande och att slåss med folk.
Det är svårt att vara det man vill ibland.
Eftersom man vill så mycket.
Bilder från Santa Maria Maggiore samt San Giovanni in Laterano och deras klostergård.
Dreaming
Allt är så nära i Rom, men samtidigt tar det ett tag att strosa runt. Det mesta har jag ju redan sett så nu blir det att bara njuta av atmosfären och beundra alla pittoreska hus på Roms små bakgator.
Var återigen i Villa Bourgesa, den underbara och gigantiska parken, och solade. Ikväll blir det, kalla det dejt, med Diego, eftersom han tar så bra hand om mig och visar mig runt staden. Nästa vecka blir det spa. Ska eventuellt ta en tur till kusten och bada och även besöka Pompeji. Fick tågbiljetter av ett par trevliga australiensare på det hostel jag bor på. Charmen med att resa som jag gör att jag träffar otroligt mycket folk. Ska ev byta hostel också. Till ett som heter Ivanhoe, romantiker som jag är.
Roma Shorijikempo Bransch är otroligt gästvänliga och dessutom extremt duktiga. Jag har lärt mig många nya moves och kombinationer av tekniker och fått nya insikter i hur olika tekniker kan appliceras och göras lättare. Jag kan helt klart tänka mig att flytta hit och träna.
Bo här.
Jobba här.
Men framför allt träna här.
De har ju dessutom matta i lokalen så allt är mycket lättare än hemma.
Falltekniker i kast framför allt.
Billigt blir det ju inte att bo som jag gör i Rom. Även om det bara kostar 200 spänn per natt så drar det iväg att äta ute 3 ggr om dagen, se det jag vill se och självklart shoppa mina skor. Dom är billiga här, men jag strävar efter kvantitet OCH kvalitet och som sagt. Love shoes...
Training day
Dag 3 i Rom. Träning ikväll igen. Tack och lov.
Gårdagen spenderades vid Forum Romanum. Mäktiga vyer och bilder från historiska ögonblick. Men så är det överallt i staden. Vart man än vänder sig så omges man av vackra byggnader och storslagen arkitektur. Eftermiddagen spenderades i parken Villa Borgesia. En oas mitt i stadens omgivande bilkaos. Lite skrivande och en cappucino som pricken över i. På kvällen blev jag bjuden på pizza av Diego, en kenshi från Shorinjikempoklubben i Rom. Efteråt Limon chello. Fan vad det smakar alltså. Gott men ändå inte. Jag har minnen från EM i Norica av citronlikör efter maten. Den sitter alltid lika fint när man drabbats av vätskebrist.
Hittade ett underbart stånd med fantastiska handgjorda skor. Hello Kitty på flertalet av dem, så min lycka var gjord. Ikväll kanske jag åker förbi igen och köper mig något. 
Jag vet inte om det har med min hårfärg att göra men jag räknar inte längre antalet italienare som försöker något. Ingen är oförskämd, det är snarare sjukt vad mycket de erbjuder av sig själva utan att få något tillbaka. De hoppas väl i sina drömmar kanske. Jag är ju inte här för att lära känna främmande italienare direkt (förutom SK-gänget då), men samtidigt är det alltid trevligt att sitta och prata med lokalbefolkningen. Det skadar inte att vara social. Och om de antyder något opassande så säger jag bara "I know karate" och stirrar dem surt i ögonen.
Det som suger mest just nu i min vardag är att jag inte installerat trådlöst nätverk och att Sverige är så långt bort. Men det är ju sånt som går att leva med. I några dagar till iaf. Sweet life.
Klicka pa bilderna for att se dem i storre format.
another name of jealousy. It has become another name of competition,
another name of domination. But that condition has to be erased; it
can be erased. That's the whole work of meditation: to erase all
conditions so that you are as vast as the whole.
Osho
Amazing it seems...
Nu har ju inte jag gått och blivit hundra år sedan jag var här, men ibland projicerar man ofta en föreställning om saker. Som inte alltid stämmer.
Det finns självklart stunder då det inte alltid känns så lockande att vara helt allena här och som jag ångrar mina impulshandlingar som denna resa eg är ett resultat av, men då hade jag ju inte fått sett Homer Simpson sjunga på italienska, sett manifestationen av White Day som de firade här igår (Hela Circus Massimo upplyft av färgsprakande lampor), eller fått möjligheten att göra Roms bakgator med Lisa. Vilken underbart härlig dag. Vi struntade i kaffet och tog ett glas skumpa. Såklart? Dessutom har jag varit och tränat Shorinjikempo i en av Roms klubbar. Svettigt minst sagt. Men jag längtar redan till nästa träningspass. Sedan fick jag en guidad tur i Rom under klar himmel och upplysta tempel.
Det är svårt att inte dras med i tempot här.
Trafiken är ett samlat kaos, och överallt är det
vespor och människor som vill en något
Det gör inget. Det är en utmaning.
Jag skall försöka att vara så mindful som jag kan.
Men när jag är så entusiastisk
som jag är blir det ett glatt lugn.
Det är inte vipassana det här direkt.
Men en resa inombords blir det ändå.
Jag har redan kommit närmre mig själv.
Insett att ensamhet har vi ju
oss själva.
Det hör livet till. Men få vågar närma sig den.
Fast om man byter ut ordet ensamhet
mot att vara själv, så blir det mer korrekt.
Jag kan vara själv,
fast jag är omgiven av människor på metron,
jag kan vara själv här
trots alla människor
som delar staden med mig inatt.
Men det är inte ensamt.
Med leenden möter man människor
på det mest naturliga sätt.
Granada - Amazing it seems
but the gratefulness that makes us happy.
Albert Clarke
Champagne darling
Have no destination,
and you will not get lost.
Thyoar
Klokt, men vilket flyg ska jag ta då?
The longing grows inside.
But what's the flight number to a travel within?