Foucault
Fråga mig inte vem jag är
och säg inte åt mig att förbli den jag är:
det är en mantalsskrivningsmoral,
det är den som bestämmer över våra identitetspapper.
Men den skall lämna oss i fred när det gäller att skriva.
Michel Foucault
Konsten med nästan
Men jag ska ha en eloge för att jag ens tog mig till jobbet igår.
Några timmar iaf.
Även om de flesta av de timmarna gick åt till att fika och bikta sig.
Texten blev så klart inte klar igår.
Jag behövde sitta med täcket i soffan.
Och nästan-kramas.
Men min nästan-kompis.
Också kallad min ex-man.
Numer.
It sux.
Konstigt.
Vi har inte på flera år haft det så bra
som vi har haft det den senaste månaden.
På ett sätt.
Och då har vi inte ens varit ihop den tiden.
Konstigt vill jag lova.
Skitkonstigt.
Men vet ni - man överlever det mesta.
Även separationer.
Konsten är att gå ur dem som vänner och med medkänsla.
Och den konsten kan vi.
Really? Really!
Hellre stå på nåt produktionsband och bli uttråkad till döden än att krysta ur sig en text när man inte ens kan tänka.
En text som dessutom ska upp på det där satans seminariet och som kommer bli både dissikerad i småbitar som kritiserad till smulor.
Jag känner för att skolka från jobbet, ringa Petra, dra med henne på stan och köpa skor och dricka skumpa och fly verkligheten för en stund.
Och snöa inne på nån bar.
Typ en skybar.
Synd att den enda i stan är stängd.
Annars kunde den ha blivit mitt nya tillhåll.
Eftersom jag på sätt och vis är student, är det inte möjligt (och helt ok?!) för mig att faktiskt skolka?
Så här var min dag idag:
Så det betyder att jag måste jobba hela kvällen.
Dessutom eftersom texten skulle varit insänd i fredags.
Akademiens heliga boning
Nej, att ställa in seminarium var det inte tal om.
Det får man tydligen inte.
En fördom jag har är att akademiker borde vara öppna för diskursbrott (som mitt försök att ställa in mitt seminarium uppenbarligen var) genom nydanande forskning och utvecklande av människan, kritiska teorier gällande makt och ordning. Men tydligen är verkligeheten utanför akademin och inom dess väggar två helt olika saker. Rätta in dig i ledet, se upp till auktoriteterna, upprätthåll maktens ordning. Var kritisk mot samhället om du vill, men gud ske lov inte mot akademiens heliga boning.
Det är rätt tydligt vart i det teoretiska träsket jag befinner mig med denna kritik.
På måndag ska jag sätta upp en stor lapp på min dörr:
"If you try to please everyone, you end up pleasing noone."
10 Ways Angry People Change the World
Utdrag från http://www.davidfoster.tv/10-ways-angry-people-change-the-world/
Things change. But whether they change for the better or not depends on what people do; not just any kind of people, but angry people. Yes, you heard it right. It's angry people who change the world. Comfortable, satisfied, stuck-in-a-rut, trying-to-protect-my-turf people don't change the world. They nurse the status quo, which I've heard is Latin for the mess we're in.
It's absurd to say that the way to change things is to make people angry. Most angry people are not constructive, but destructive. But it's just as foolish to think that things will change when everyone is fat and happy.
So here are ten ways that angry people change the world:
1. There's a wrong that must be righted, now.
2. The wrong is in the circle of my influence.
3. The wrong moves from a bother to a burden.
4. "Someone ought to do something" becomes, "I must."
5. The passion becomes a vision. (The real meaning of passion is to suffer. That's what angry people do when there are wrongs that must be righted. They suffer. And when that suffering becomes intense, a vision arises; a picture of things not as they are, but of how they could be if something happened.)
6. Other like-minded people catch the vision.
7. First steps are taken.
8. Results are small, but promising.
9. More people buy into the mission as missionaries. Results attract support. Results attract people.
10. Eventually, the movement creates APB. APB stands for Abundance, Prosperity, and Blessing.
(Själv ser jag det inte som 10 sätt eller vägar utan snarare en en process, progression eller stadium som ger en möjlig förklaring hur argsinthet kan bidra till förändring)
Hemma är man arg (och med all rätt) - gissa om det kommer leda till förändring...hjälp!
Jag får skylla mig själv, men jag giller't inte.
Laidback is back
Fick fina vitsord av den dära kända professorn dessutom. Och jag fjäskade nada!
Vi får la se om han är lika berömmande efter att jag dissikerat och missförstått hans teorier i min avhandling sen.
Nej då. Jag ska göra ett gott jobb.
Hoppas jag.
Annars får jag väl fly landet.
Iaf. Att oroa sig i onödan har varit ett ständigt kännetecken för mig.
Numer är jag så van att jag gör det i onödan så jag har lärt mig att släppa mycket av pressen och oron.
Och ändå ligger min faktiska oro högre än vad som i realiteten är nödvändigt.
Fast jämfört med de andra nissarna i kursen (grymt underbara kursdeltagare för övrigt)
är jag Mrs. Laidback.
Så lite har all mindfulness-träning hjälpt.
Även om mitt mellannamn senaste tidien har
varit Mrs. Ofokuserad.
Men nu är jag på topp igen.
Hälsan går uppåt,
så jobbet går asbra,
jag har hittat nya vinterdäck till bilen,
de resande fötterna (jag pratar om 4 st)
har stationerat sig hemma,
det är snart julmys,
och ja, jag ser ljuset igen.
Inte den dödes den här gången
utan ett med vitalitet.
Alternativmedicin is the shit.
The way you react to what you face in life
is of great help to learn to know yourself.
To judge or blame what you face do not help you at all,
instead use this opportunity to look at yourself,
see and understand why and how you have reacted.
The others are what they are and by judging you cannot change them,
but you can certainly change how others and external events affect you or not.
Dharma
Still standing
Kul att få vara människa igen.
Mindre kul att jag inte vet orsaken till mitt "icke-tillstånd".
Anyway, jag måste, nu när jag är så positiv, få gnälla lite på "tant"-läkaren.
Tydligen hade hon ett stort ego, för när jag frågade hur validitieten var i dessa prover de tog
(där ett prov hade en normalskala på 139-860. Man kan ju fråga sig i vilken ände på den där "normalstegen" det eg är skönast att befinna sig) och vad som eg kan anses normalt när de inte har tagit prover på mig i friskt tillstånd, replikerar hon (surt dessutom) med "Du som jobbar där uppe vet väl hur man ser på det som är evidensbaserat och vad som går att bevisa".
Just det.
Det var ju därför jag frågade.
Kärring.
Att ifrågasätta en läkare är tydligen inte optimalt om man vill ha en trevlig tant i örat.
Att jag knaprat folsyra i över en vecka, druckit nässelte varje dag, behandlat fötterna med zonterapi lika länge tror jag är 1000 gånger bättre och sundare än hennes förslag: ät ssri-prepearat.
Kärring.
Just det.
Igen.
Börja äta antidepressiva när kroppen är trött och jag inte ens känner mig depreimerad, bara asocial?
Får läkare provision på ssri eller vad är det frågan om?
Är feldiagnosticering är bättre än inget alls?
Pyttsan heller.
Jag vägrar äta kemiska preparat som inte ens kan bota så mycket som min muskelvärk och trötthet.
I alla fall. Jag tog det säkre för det osäkra och betalade min ackupunktör för lite nålar.
Stagnation. Yes, I agree. Hon hade mer att säga om mitt tillstånd än vad Dr Ass hade.
Därför får hon mina pengar också.
Och jag får bli frisk.
Hurra. Alla blir glada.
Utom Dr Ass.
Nu kan ni få fråga mig hur jag mår igen.
...I still stand up