Closed doors
You never know what goes on behind closed doors.
Livet går allt upp och ned.
Det förvånar mig.
Alltså det förvånar mig att jag fortfarande förvånas över det.
Man är vis,
av en erfarenhet,
i fem minuter.
Sen är det som om något tar över hjärbarken och gömmer det där minnet
långt in,
långt bort,
dit inga ljuslyktor når,
eller syre kan leta sig fram.
Så är det med lärdomar i alla fall.
Annat är det med svek.
Sånt glömmer man aldrig.
Det ligger alltid längst fram i associationslistan.
Again... Again (!) Again (?)
Varför fungerar vi människor så irrationellt?
Lärde mig ett nytt kast igår.
Nog sjuttsingen (går som sagt på svordomsavvänjning) blir det EM.
Livet går allt upp och ned.
Det förvånar mig.
Alltså det förvånar mig att jag fortfarande förvånas över det.
Man är vis,
av en erfarenhet,
i fem minuter.
Sen är det som om något tar över hjärbarken och gömmer det där minnet
långt in,
långt bort,
dit inga ljuslyktor når,
eller syre kan leta sig fram.
Så är det med lärdomar i alla fall.
Annat är det med svek.
Sånt glömmer man aldrig.
Det ligger alltid längst fram i associationslistan.
Again... Again (!) Again (?)
Varför fungerar vi människor så irrationellt?
Lärde mig ett nytt kast igår.
Nog sjuttsingen (går som sagt på svordomsavvänjning) blir det EM.
Nu till något helt annat.
Asgarvade en stund åt den här sköna...voffsingen (?).
Bor tydligen i Haga.
Och jag har fått tillåtelse att publicera bilden.
Inte för att hunden (?) säkert har något emot det.
Och jag har fått tillåtelse att publicera bilden.
Inte för att hunden (?) säkert har något emot det.
Triple Threat - Morning Showers
Inspirerande film
Ta 3 minuter av din tid för att se denna inspirerande korta filmsnutt
Den ger en känsla du inte kan köpa för pengar
Och Gud sade...
http://www.theinterviewwithgod.com/viewmovie.html
Crouching Tiger Hidden Dragon - Theme Song
Pluralistisk ignorans
Vilken knepig helg.
Måste jag säga.
Det är så fruktansvärt tragiskt
att behöva använda självförsvar.
Igår kände jag mig kränkt. På nåt sätt.
Å Johans vägnar.
Jag har bestämt mig för att inte vara ignorant,
utan bryta sociala normer beträffande ingripande
i situationer där en människa riskerar att bli illa behandlad.
Jag anser inte att var och en bör sköta sitt.
Inte om det drabbar andra.
Andra människor bör komma i första hand oftare.
Man är nog så egoistisk som person ändå
och handlar utifrån sitt eget bästa. Jämt och ständigt.
Inom psykologin kallar man det pluralistisk ignorans -
ingen ingriper alltså gör inte jag heller det.
Eller ansvarsdiffusion -
det är någon annans yttersta ansvar att göra något, inte mitt.
Och om alla agerar efter detta så får vi ett svenskt samhälle -
där ingen j*el ingriper (ex i bråk).
Ingen vågar. Ingen bryr sig. Ingen ser. Ingen hör. Ingen vill veta av.
Göm dig och gå hem då. Men börja odla på ditt samvete.
För nästa gång kan du vara du själv som blir oskyldigt påhoppat.
Jag ska göra mitt yttersta för att hädanefter ingripa om jag hamnar i en sådan situation
- även där jag inte känner vederbörande. Folk får tycka vad de vill om det. De får tro vad de vill om mig.
För jag vet hur det att bli ignorerad. Jag har upplevt dess konsekvenser.
Att det kan finnas så mycket omotiverat hat...
Vad kan vi göra åt det?
There are no mistakes, no coincidences.
All events are blessings given to us to learn from.
Elisabeth Kuebler-Ross
Jag tror på ödet.
Sa jag det?
Måste jag säga.
Det är så fruktansvärt tragiskt
att behöva använda självförsvar.
Igår kände jag mig kränkt. På nåt sätt.
Å Johans vägnar.
Jag har bestämt mig för att inte vara ignorant,
utan bryta sociala normer beträffande ingripande
i situationer där en människa riskerar att bli illa behandlad.
Jag anser inte att var och en bör sköta sitt.
Inte om det drabbar andra.
Andra människor bör komma i första hand oftare.
Man är nog så egoistisk som person ändå
och handlar utifrån sitt eget bästa. Jämt och ständigt.
Inom psykologin kallar man det pluralistisk ignorans -
ingen ingriper alltså gör inte jag heller det.
Eller ansvarsdiffusion -
det är någon annans yttersta ansvar att göra något, inte mitt.
Och om alla agerar efter detta så får vi ett svenskt samhälle -
där ingen j*el ingriper (ex i bråk).
Ingen vågar. Ingen bryr sig. Ingen ser. Ingen hör. Ingen vill veta av.
Göm dig och gå hem då. Men börja odla på ditt samvete.
För nästa gång kan du vara du själv som blir oskyldigt påhoppat.
Jag ska göra mitt yttersta för att hädanefter ingripa om jag hamnar i en sådan situation
- även där jag inte känner vederbörande. Folk får tycka vad de vill om det. De får tro vad de vill om mig.
För jag vet hur det att bli ignorerad. Jag har upplevt dess konsekvenser.
Att det kan finnas så mycket omotiverat hat...
Vad kan vi göra åt det?
There are no mistakes, no coincidences.
All events are blessings given to us to learn from.
Elisabeth Kuebler-Ross
Jag tror på ödet.
Sa jag det?
Det snöar igen.
Mysigt.
Grove Armada - Drifted
Mysigt.
Grove Armada - Drifted
Om vredesmod
Det var en gång en liten pojke som lätt blev arg. Hans pappa
gav honom en näve full med spik och sa till honom att varje
gång han blir arg ska han gå bakom huset och slå i en spik i
staketet. Första dagen slog pojken in 37 spikar. Efter några
veckor lärde han sig kontrollera sin vrede och antalet islagna
spikar minskade hela tiden. Han märkte att det är lättare att
behärska sin vrede än att slå in spikar i ett staket.
Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång.
Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom att dra ut
en spik från staketet varje dag han inte blir arg alls.
Dagarna gick, och efter en tid kunde pojken tala om för sin
pappa att det inte fanns en enda spik kvar i staketet.
Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet. Där
sa han till honom: "Det var bra gjort, min gosse, men titta på
alla dessa hål. Det här staketet blir aldrig mera som det har
varit. När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana
här ärr. Som om du skulle sticka in en kniv i en människa och
dra ut den igen. Det spelar ingen roll, hur många gånger du
ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av
ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag. Vänner är
i själva verket väldigt sällsynta ädelstenar. Dom gör dig glad
och stödjer dig i allt. Dom lyssnar till dig när du har
bekymmer, berömmer dig och är alltid redo att öppna sitt
hjärta för dig.
gav honom en näve full med spik och sa till honom att varje
gång han blir arg ska han gå bakom huset och slå i en spik i
staketet. Första dagen slog pojken in 37 spikar. Efter några
veckor lärde han sig kontrollera sin vrede och antalet islagna
spikar minskade hela tiden. Han märkte att det är lättare att
behärska sin vrede än att slå in spikar i ett staket.
Slutligen kom den dagen då pojken inte blev arg en enda gång.
Han sa det till sin pappa och denne föreslog honom att dra ut
en spik från staketet varje dag han inte blir arg alls.
Dagarna gick, och efter en tid kunde pojken tala om för sin
pappa att det inte fanns en enda spik kvar i staketet.
Då tog pappan pojkens hand och ledde honom till staketet. Där
sa han till honom: "Det var bra gjort, min gosse, men titta på
alla dessa hål. Det här staketet blir aldrig mera som det har
varit. När du säger något i vredesmod lämnar det just sådana
här ärr. Som om du skulle sticka in en kniv i en människa och
dra ut den igen. Det spelar ingen roll, hur många gånger du
ber om förlåtelse, skadan är redan skedd. En skada orsakad av
ett ovänligt ord gör lika ont som ett fysiskt slag. Vänner är
i själva verket väldigt sällsynta ädelstenar. Dom gör dig glad
och stödjer dig i allt. Dom lyssnar till dig när du har
bekymmer, berömmer dig och är alltid redo att öppna sitt
hjärta för dig.
Wanted in Tokyo
Wanted in Tokyo - efterlysta människor...
Wanted in Karlstad - att du kommer hem nu.
Tack fredag för att du är här igen.
En hel helg framför mig med bra klubbmusik.
Tack vänner för att Ni finns!
Ghost in The Shell - Ending Theme (Japanese)
Medveten i praktiken
Det är så dålig karaktär av mig.
Här sitter jag och ältar och grämer mig över föreläsningen jag hade.
Den gick ju bra. Folk ville gå kursen som följer. Ingen somnade, ingen dog.
Alla verkade nöjda.
Utom jag såklart.
Är det inte alltid så när vi vill prestera max?
Den enda som fäller oss vid mållinjen är vi själva.
Bara jag jag jag som tolkar det hela på ett negativt sätt.
Ger mig själv låg självkänsla, och ger mig inte ro i sinnet att vara nöjd.
Hjärnan skriker prestationsångest.
Och ändå var det PRECIS DET HÄR jag föreläste om.
Att vi människor är fruktansvärt dåliga
på att förutsäga framtiden.
Det bra blir aldrig så bra som vi tänkt oss,
och det dåliga blir aldrig så dåligt som vi föreställt oss.
Och att vi projicerar fantasier
om hur vi VILL att något ska vara,
där förväntningar och önskningar
aldrig motsvarar verkligheten.
Jag borde lära av mig själv och börja se verkligheten som den är.
Inte som jag vill att den ska vara.
Acceptera verkligheten också som den är.
Inte för att jag tycker om det jag accepterar, men för att det är så det är.
PUNKT SLUT.
Varför ska det då vara så svårt?
Det går inte att ändra på det som varit.
Så det är bara att "gilla läget".
Oro och ältande skapar bara negativa effekter i kroppen som
till slut får mig i en nedåtgående spiral.
Lätt i teorin. Men hur är det i praktiken.
Hur svårt är det egentligen att göra sig av med en gammal vana?
En dålig sådan.
4 veckor brukar forskare säga.
Men beträffande medveten närvaro verkar det ta en livstid.
Jag ska nog sluta föreläsa.
Det var roligare förr.
och jag gjorde ett bättre jobb förr.
I fantasierna funkar allt skitbra.
I repetitionerna med.
Men verkligheten verkar inte vilja spela med.
Vi spelar i två ligor,
två olika dimensioner,
verkligheten och jag.
Nu för tiden VET jag rent teoretiskt hur en exemplarisk föreläsning skall gå till,
Hur man tilltalar publiken, hur man varierar, blablala, fångar intresse, blablabla.
Men återigen så blir det inte som jag tänkt. Attans banan liksom. *blåsa tuggumibubbla och verka dum*
100% satsar jag inte på.
Utan jag försöker få allt att bli 67% bra. Då kan jag vara nöjd.
Det var svårare när det var vänner där.
Främlingar känner jag inte samma krav inför.
Jag behöver inte uppnå perfektion inför främlingar.
Viss kvalitet förståss, men inte perfektion.
men för vänner...
Självklart ställer vänner inga krav.
Det gör man så bra själv inför dem.
Är det därför det alltid blir jobbigare?
För att man kan komma att möta den där upplevelsen igen?
En främling kommer inte fram och säger att man är dålig.
Inte vänner heller. Men....
Det är ju ändå de som betyder något.
Vad de tycker, och vad de säger. Till en själv och andra.
Men framför allt är det i min egen fantasi alla spöken finns.
Tankar om framtiden som jag vill ha kontroll över,
och oron över att mina misstag i det förgånga skall komma ikapp mig.
Jag är nog rädd att dömas efter en enda händelse.
Att andra inte skall se min potential.
Så därför försöker jag vara mångsidig.
Inte fastna i spår.
Men just nu har jag fastnat.
Samtidigt som jag skriver av mig inser jag dumheten i att reagera som jag gör.
Helt plötsligt när jag skriver blir problem så triviala.
I tankarna är allt alltid mycket värre.
Känslan som finns kvar av kvällen är mycket värre innan än efter en djupare reflektion.
För jag inser min fåfänga i att tro att jag skall vara perfakt och att andra skall tycka det med.
Jag VET bättre än så.
Och jag KAN bättre än så.
Utom när det just gäller...som mest.
Det är väl då den medvetna närvaron hamnar i skymundan.
När "hotet" blir för starkt. När motgångarna för svåra.
När amygdalan härjar fritt och ökar i sin aktivitet.
Är hippcampus helt skrutten hos mig eller?
Jag börjar ju undra eftersom jag har så svårt för att vara medveten.
Det är nog dags för en kurs i mindfulness nu, eller vad sägs?
Här sitter jag och ältar och grämer mig över föreläsningen jag hade.
Den gick ju bra. Folk ville gå kursen som följer. Ingen somnade, ingen dog.
Alla verkade nöjda.
Utom jag såklart.
Är det inte alltid så när vi vill prestera max?
Den enda som fäller oss vid mållinjen är vi själva.
Bara jag jag jag som tolkar det hela på ett negativt sätt.
Ger mig själv låg självkänsla, och ger mig inte ro i sinnet att vara nöjd.
Hjärnan skriker prestationsångest.
Och ändå var det PRECIS DET HÄR jag föreläste om.
Att vi människor är fruktansvärt dåliga
på att förutsäga framtiden.
Det bra blir aldrig så bra som vi tänkt oss,
och det dåliga blir aldrig så dåligt som vi föreställt oss.
Och att vi projicerar fantasier
om hur vi VILL att något ska vara,
där förväntningar och önskningar
aldrig motsvarar verkligheten.
Jag borde lära av mig själv och börja se verkligheten som den är.
Inte som jag vill att den ska vara.
Acceptera verkligheten också som den är.
Inte för att jag tycker om det jag accepterar, men för att det är så det är.
PUNKT SLUT.
Varför ska det då vara så svårt?
Det går inte att ändra på det som varit.
Så det är bara att "gilla läget".
Oro och ältande skapar bara negativa effekter i kroppen som
till slut får mig i en nedåtgående spiral.
Lätt i teorin. Men hur är det i praktiken.
Hur svårt är det egentligen att göra sig av med en gammal vana?
En dålig sådan.
4 veckor brukar forskare säga.
Men beträffande medveten närvaro verkar det ta en livstid.
Jag ska nog sluta föreläsa.
Det var roligare förr.
och jag gjorde ett bättre jobb förr.
I fantasierna funkar allt skitbra.
I repetitionerna med.
Men verkligheten verkar inte vilja spela med.
Vi spelar i två ligor,
två olika dimensioner,
verkligheten och jag.
Nu för tiden VET jag rent teoretiskt hur en exemplarisk föreläsning skall gå till,
Hur man tilltalar publiken, hur man varierar, blablala, fångar intresse, blablabla.
Men återigen så blir det inte som jag tänkt. Attans banan liksom. *blåsa tuggumibubbla och verka dum*
100% satsar jag inte på.
Utan jag försöker få allt att bli 67% bra. Då kan jag vara nöjd.
Det var svårare när det var vänner där.
Främlingar känner jag inte samma krav inför.
Jag behöver inte uppnå perfektion inför främlingar.
Viss kvalitet förståss, men inte perfektion.
men för vänner...
Självklart ställer vänner inga krav.
Det gör man så bra själv inför dem.
Är det därför det alltid blir jobbigare?
För att man kan komma att möta den där upplevelsen igen?
En främling kommer inte fram och säger att man är dålig.
Inte vänner heller. Men....
Det är ju ändå de som betyder något.
Vad de tycker, och vad de säger. Till en själv och andra.
Men framför allt är det i min egen fantasi alla spöken finns.
Tankar om framtiden som jag vill ha kontroll över,
och oron över att mina misstag i det förgånga skall komma ikapp mig.
Jag är nog rädd att dömas efter en enda händelse.
Att andra inte skall se min potential.
Så därför försöker jag vara mångsidig.
Inte fastna i spår.
Men just nu har jag fastnat.
Samtidigt som jag skriver av mig inser jag dumheten i att reagera som jag gör.
Helt plötsligt när jag skriver blir problem så triviala.
I tankarna är allt alltid mycket värre.
Känslan som finns kvar av kvällen är mycket värre innan än efter en djupare reflektion.
För jag inser min fåfänga i att tro att jag skall vara perfakt och att andra skall tycka det med.
Jag VET bättre än så.
Och jag KAN bättre än så.
Utom när det just gäller...som mest.
Det är väl då den medvetna närvaron hamnar i skymundan.
När "hotet" blir för starkt. När motgångarna för svåra.
När amygdalan härjar fritt och ökar i sin aktivitet.
Är hippcampus helt skrutten hos mig eller?
Jag börjar ju undra eftersom jag har så svårt för att vara medveten.
Det är nog dags för en kurs i mindfulness nu, eller vad sägs?
Today - tomorrow
Life is a constant flow and it never stops.The experience of today is only valid for today...
tomorrow will be a new day
where all has to be started again.
Dharma
Jag åt en semla till frukost.
Frukost: 11:50.
Tog ledigt idag för att förbereda föreläsningen
om Mindfulness ikväll.
Den handlar om ovan nämda citat.
En bra sammanfattning på en mångtusenårig lära.
It all comes down to this -
everything changes.
(Lisa och Robin i Zenträdgård. Kyoto, Japan.)
Hörde en låt på radion igår. Om kärlek så klart.
Allt handlar om kärlek.
Han beskrev hur allt förändras...men inte han. Inte hans kärlek.
Saken är den...att allt förändras. Även du. Även din kärlek.
Du kan lova din nästa att aldrig förändras.
Men i det påstående har tiden redan tagit ett steg vidare.
Tagit dig, din nästa och din kärlek vidare.
Allting förändras.
Och det behöver inte ligga någon värdering i det.
Hur kommer mitt liv se ut? Bättre? Sämre?
Bara acceptera att det förändras.
Dale Sumner - Let me show you another way
Love Yourself
I find that when we really love
and accept and approve of ourselves
exactly as we are,
then everything in life works.
Louise Hay
Dagens nålsession gick bra.
Hon botade dessutom mitt akuta magknip
som jag fick av min hetsätning
pga att min lunch började 14.
Hallå - 14?!?!
Men jag lyckades hålla humöret uppe ändå
(en hungrig Malin är som rysk roulette),
och jag börjar ana ett allmänt bättre hanterande av motgångar.
DET ger mig lycka.
Vad skönt det är att inte vara
trött,
lättirriterad
och håglös
jämt längre.
Forever Dream (remix by Tom Newman) - Phil Thornton
and accept and approve of ourselves
exactly as we are,
then everything in life works.
Louise Hay
Dagens nålsession gick bra.
Hon botade dessutom mitt akuta magknip
som jag fick av min hetsätning
pga att min lunch började 14.
Hallå - 14?!?!
Men jag lyckades hålla humöret uppe ändå
(en hungrig Malin är som rysk roulette),
och jag börjar ana ett allmänt bättre hanterande av motgångar.
DET ger mig lycka.
Vad skönt det är att inte vara
trött,
lättirriterad
och håglös
jämt längre.
Forever Dream (remix by Tom Newman) - Phil Thornton
Allah
10.45 Muslimsk bönestund på Kvarnbergsskolan. Vi tog alla upp händerna och sade Allah-u-Akbar,
som betyder Gud är större,
satte oss ned på knä och lutade pannan mot mattan.
Allah är arabiska för Gud. Många tror att det är namnet på muslimernas Gud, och det är alltid lika roligt att berätta att det är samma Gud. Att kristna i arabländer också säger Allah, precis som muslimer i Sverige säger Gud" Man ser själva A-ha ögonblicket, hur ansiktet lyser upp med insikten om att vi inte är så olika.
Just nu utbildas muslimska fredsagenter i Sverige -
muslimska ungdomar som vill verka för fred.
Varför skriver inte tidningarna mer om detta?
Hur kommer det sig att islam förknippas med krig snarare än fred, trots det faktum att islam betyder just "att finna frid/fred i Gud". Kan det ha att göra med att 85 av 95 artiklar i media handlar om islamsk fundamentalism...när det istället borde heta ex politisk islam.
Resultat är att i en undersökning för ett par år sedan ansåg 50% av svenskarna att muslimer inte bör ha samma rättigheter som andra människor.
Men hej o hå. Övergav de tanken om mänskliga rättigheter samma minut som de öppnade tidningen? Eller har de en skev definition av "alla" i tanken om ALLA människors lika värde?
Jag suckar och stönar och lovprisar utbildning.
Synd att rädsla ibland kommer i vägen för sunt förnuft och intellekt.
Iaf, dagens guidning av religioner i Sverige gick bra. På torsdag är nästa stora uppdrag: föreläsning om Mindfulness. Jag hoppas jag inte krånglar till det så för mig, som jag brukar.
Men varför oroa sig för något? Det är som att betala ränta på ett lån man inte ens tagit. Det kommer bli alldeles behövligt och nyttigt för mig själv att hålla den här mindfulnesskursen.
Det är svårt att ta sig tid,
det är svårt att simma motströms,
det är svårt att vara medveten.
Men det är alldeles fullkomligt...behövligt.
Själen suktar efter näring.
Och näring ska den få.
Dialog är inte farligt
Är Sverige så sekluariserat som många så gärna vill tro? 
Behövs religioner i modern tid?
Den sekulariserade Svensson är inte religiös. Så är det bara.
Gemene man pratar jag om. ”Svensken”.
En person som inte ens vill prata om religion.
Eller döden.
Eller barnuppfostran heller för den delen.
Men ber du? – Ja, svarar många. Vem ber du till då?, undrar jag.
Den nordiska paradoxen innebär kortfattat att Sverige anses vara ett av världens mest sekulariserade länder, men sett till kyrkligt medlemskap och detagande i livsriter kan Sverige betraktas som religiöst. I den sociologiska sekulariseringstanken spådde man en framtid där religionen inte behövs för att ge mening åt tillvaron. Inte så konsigt att man trodde det förr, kanske. Men spådamer var dom inte, Max Weber och Co.
Svenskar är väldigt bra på att besöka kyrkan. Speciellt när någon nära anhörig dör.
Vi tänder ljus, lägger blommor vid trafikolyckor. Det är en ny företeelse som inte funnits länge som tradition i Sverige. Vi vill uttrycka vår sorg. Känslor som kommer fram inombords behöver få en gestaltning, ett uttyck. Att gå till en minnesplats är ett sätt att bearbeta sorgen och det man tänker och känner. Ett sätt att vara delaktig.
Men religiös...neeej. Inte jag inte. Firar jul? Ja, det gör jag. Men av tradition, inte pga religion.
Så kan det låta när Svensson svarar på frågan.
Vad lägger du i begreppet religiös?
Vart går gränsen för tradition? Vart går gränsen för att vara religiös?
Och måste människor alltid fokusera så mycket på gränser?
Vi tycker ofta att religion hör till dåtiden. Men religionen anpassar sig till det moderna samhället och visar sig vara lika viktigt nu som förr. Idag talar mer om religiös förändring än sekularisering, i och med globaliseringen och de religionsmöten som faktiskt är en del av vår vardag. Sverige är ett mångreligöst land. Det finns plats och det finns behov av religion i livet. Även för den moderna IT-människan. Det finns inget motsatsförhållande där.
Det är i mötet med andra som vi får syn på oss själva.
Våga möt din medmänniska.
Våga fråga.
Våga få svar.
Fokusera på likheter religioner emellan, men våga vara olika.
Mångfald kanske är en lösning, inte ett problem?!
Dialog är inte farligt.
Buddhistisk meditations- och bönestund
med gymnaiseelever, Karlstad, kl. 11.30.
Alla Hjärtans Dag
Min älskling!
Tron på den allomfattande kärleken är det som håller den levande och genom hoppet utstrålar vi den. Utan tron på en allomfattande kärlek får vi inte kraft att vara kärleksfulla. Tron om att den perfekta kärleken finns är det som får den att bli perfekt. I och med tron är man med och skapar den.
Vi står inför både hot och möjligheter på det kärleksfulla planet. Bara för att kärleken kan kännas hotad innebär det inte att den är utsiktslös. För vad skulle vara större än kärleken? Det är på något sätt genom den som vi blir fullkomliga. Vi är alla kärleksfulla människor och vi drömmer nog alla om att få uppleva prinsen och prinsessans eviga kärlek. Även om kärleken som fenomen kommer finnas för evigt kommer föremålen vi riktar kärlek till förändras, precis som vi. Genom att leva med kärlek i nuet kan vi skapa en känsla av att tiden står stilla, att kärleken finns för evigt, om vi bara ger oss tid att uppfatta den.
Inget är viktigare än dig. Än oss.
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Jag älskar dig
Idag
Imorgon
I en evighet
Det blåser upp till storm
Jag blir tokig...på mig själv.
Ingen kontinuitet. Alls.
Inte nån stans. Inte ens en gnutta i ett litet hörn.
Jag pratar om mig själv.
Och mitt humör.
Fan.
Just nu går jag på svordomsavvänjning här hemma.
Ja, det märks ju inte här.
Men rätt som det är, spec om något driver mig till vansinne,
så slinker det ur en och annan "jävel".
Sen hittar jag lugnet inom mig och skriver istället
nåt tänkvärd, fint pladdertjafs här på bloggen.
Hyckleri, jag veeet. Men jag försöker iaf.
Jag försöker lyssna till kloka ord och bli en klok dam.
För oftast känner jag mig så. Och oftast är jag en.
Klok och vis kvinna som tror hon är nära upplysningstillstånd.
Men som sagt inte alltid.
Det är nog snarare ett upplösningstillstånd.
Som en 5-årings jojo.
Ena stunden glad som en lärka, from som en ihjälstucken tiger,
andra stunden en lönnmördare på fri fot.
Per sa det när han mötte mig på vägen - du ser ut som en ninja.
Kanske var det mina känslor av lustmord han såg rätt igenom.
Kom ihåg det - man ska aldrig göra en kvinna med PMS upprörd.
Nu för tiden får jag nålar i huvet för sånt. Och sockersug.
100 spänn på att det hänger ihop.
För mycket fukt och hetta har jag i kroppen, säger ackupunktören.
Ja..enligt mig blir det tillsammans en explosion. Tro mig.
I vilket fall, jag fick två nålar i huvet i dag med, och pang så var mitt entusiastiska humör,
tankar om fred på jorden och mitt tillstånd som euforsikt borta. *Poff* - borta.
Kvar blev enbart en extrem trötthet och en deprimerad känsla,
likt en övergiven barnunge som precis hittat sin kattunge ihjälkörd.
Allt är fel. Allt är jobbigt. Allt är fördjävligt. Inte ens choklad kan trösta mig.
Förra gången fick jag inga bieffekter alls av ackupunkturen.
Första gången och idag kom alla. Självklart på en gång.
Men det blir ju bättre av det. Det känner jag.
Att äntligen slippa den där varulvsförvandlingen varje månad.
Slippa bli oförklarligt ledsen eller överdrivet sårad av..
ja, ingenting.
Irriterad för...
minsta lilla motgång.
Sånt som gemene man inte ens skulle kalla motgång.
Nån stans på vägen tog energin i mitt liv bara slut.
Ingen kontinuitet. Alls.
Inte nån stans. Inte ens en gnutta i ett litet hörn.
Jag pratar om mig själv.
Och mitt humör.
Fan.
Just nu går jag på svordomsavvänjning här hemma.
Ja, det märks ju inte här.
Men rätt som det är, spec om något driver mig till vansinne,
så slinker det ur en och annan "jävel".
Sen hittar jag lugnet inom mig och skriver istället
nåt tänkvärd, fint pladdertjafs här på bloggen.
Hyckleri, jag veeet. Men jag försöker iaf.
Jag försöker lyssna till kloka ord och bli en klok dam.
För oftast känner jag mig så. Och oftast är jag en.
Klok och vis kvinna som tror hon är nära upplysningstillstånd.
Men som sagt inte alltid.
Det är nog snarare ett upplösningstillstånd.
Som en 5-årings jojo.
Ena stunden glad som en lärka, from som en ihjälstucken tiger,
andra stunden en lönnmördare på fri fot.
Per sa det när han mötte mig på vägen - du ser ut som en ninja.
Kanske var det mina känslor av lustmord han såg rätt igenom.
Kom ihåg det - man ska aldrig göra en kvinna med PMS upprörd.
Nu för tiden får jag nålar i huvet för sånt. Och sockersug.
100 spänn på att det hänger ihop.
För mycket fukt och hetta har jag i kroppen, säger ackupunktören.
Ja..enligt mig blir det tillsammans en explosion. Tro mig.
I vilket fall, jag fick två nålar i huvet i dag med, och pang så var mitt entusiastiska humör,
tankar om fred på jorden och mitt tillstånd som euforsikt borta. *Poff* - borta.
Kvar blev enbart en extrem trötthet och en deprimerad känsla,
likt en övergiven barnunge som precis hittat sin kattunge ihjälkörd.
Allt är fel. Allt är jobbigt. Allt är fördjävligt. Inte ens choklad kan trösta mig.
Förra gången fick jag inga bieffekter alls av ackupunkturen.
Första gången och idag kom alla. Självklart på en gång.
Inom mig pågår ett krig. En snöstorm.
Men det blir ju bättre av det. Det känner jag.
Att äntligen slippa den där varulvsförvandlingen varje månad.
Slippa bli oförklarligt ledsen eller överdrivet sårad av..
ja, ingenting.
Irriterad för...
minsta lilla motgång.
Sånt som gemene man inte ens skulle kalla motgång.
Nån stans på vägen tog energin i mitt liv bara slut.
Visst är det lätt att vara efterklok?
Hur många gånger har man inte sagt,
att det där skulle jag gjort, tagit itu med etc etc bla bla
för länge sen....för länge, länge sen.
Till slut känner man inte igen sig längre.
"Det var en gång" stuket.
En gång som handlade om en annan. Som inte var jag.
Som en saga, en fairytale, eller snarare en spökhistoria.
Spöket var jag. Eller så är jag spöket nu.
För jag känner inte igen mig i den jag var för 10 år sedan.
Iofs fortfarande dum och naiv. Men på ett helt annat sätt.
Och nu har jag tagit tag i "det".
I mig alltså.
Det där jag kallar jag och du kallar hon.
Att ta sig ur en livskris är inget som sker över en natt.
Den kommer ofta inte över en dag heller.
Helt plötsligt har man erkänt att man har den.
Då har man oftast redan kommit en bit på vägen i den.
Dagens film: Casshern
Avslut
Kan man inte bearbeta det som får en att må dåligt så är det bara att göra sig av med det.
Med tiden läker alla sår. Även de djupaste. Och mest infekterade.
Speciellt om tiden går åt till att ta sig ur ältande och destruktivtet.
Mitt nya liv är bättre.
Mitt nya jag är bättre.
Some stories are fairy tales. Some are nightmares.
Our turned into a negative vakuum,
where I was chased by Hades.
The wheel of time has turned again.
I wonder what that means. For me.
Hopefully not another terror movie.
But a fantasy story where I end up happy,
like all ends do.
With my prins by my side.
Med tiden läker alla sår. Även de djupaste. Och mest infekterade.
Speciellt om tiden går åt till att ta sig ur ältande och destruktivtet.
Mitt nya liv är bättre.
Mitt nya jag är bättre.
Some stories are fairy tales. Some are nightmares.Our turned into a negative vakuum,
where I was chased by Hades.
The wheel of time has turned again.
I wonder what that means. For me.
Hopefully not another terror movie.
But a fantasy story where I end up happy,
like all ends do.
With my prins by my side.
Samurai mind
Idag är jag arg.
God, help me please.
Happiness is permanent.
It is always there.
What comes and goes is unhappiness.
If you identify with what comes and goes, you will be unhappy.
If you identify with what is permanent and always there,
you are happiness itself.
Poonjaji
Ibland känns det som om de här visdomsorden skrattar mig rakt i ansiktet.
Och det är ju det de gör.
De får mig att vakna upp.
Eventually
Hopefully...
Mika - Relax (Take it Easy)
It is always there.
What comes and goes is unhappiness.
If you identify with what comes and goes, you will be unhappy.
If you identify with what is permanent and always there,
you are happiness itself.
Poonjaji
Ibland känns det som om de här visdomsorden skrattar mig rakt i ansiktet.
Och det är ju det de gör.
De får mig att vakna upp.
Eventually
Hopefully...
Mika - Relax (Take it Easy)
Fairy tale
All beings have a purpose.Have they?
Your face reminds me about God.
Thank you for saving my life...
Kvällens film: Lady in the water
Kamasutra
Idag är jag kåt.
Får man säga så? Eller skriva i det här fallet.
Det är ju inte likt mig liksom.
Att vara så provocerande.
Inte mitt vanliga typ av ordval här iaf.
Jag talar ju bara om vikten av meditation,
slänger upp filosofiska visdomsord,
eller fina bilder på japanska körsbärsträd.
Så vart passar kåt in bilden?
Nej, det stämmer inte.
Men jag är kvinna.
Jag är en människa jag med.
Jag behöver få skriva om annat ibland också.
Och idag är jag kåt.
Typiskt det där.
Att det blir som värst när man ändå inte kan få de som man vill.
När blodet bara forsar ur en.
Som en jävla fontän. haha
Nej men, en svordom mitt i allt.
Nu börjar den här inlägget spåra ur. Eller?
Nja, jag har allt fler sidor.
Och idag har jag sett på stand-up.
Skrattat lite. Frigjort endorfiner.
Och då blir jag tydligen frispråkig.
Eller så är det ångorna från gårdagen som lämnar min kropp med ett avtryck.
Eller...bakiskåt. Är det så det kallas.
Ja, det är ett välkänt fenomen.
Blev det för personligt så är det bara att sluta läsa.
Men är det något jag är så är det personlig.
Spela roll om det är intima upplevelser av det ena eller andra?
Avslöjanden om en from kvinnas sexliv,
eller bråddjupa inlägg om döden och meningen med livet?
Vad vill man helst läsa.
Vad vill man helst berätta.
Det hade väl passat bättre att här skriva lite filosofiskt om kamasutra.
Men det tänker jag inte göra.
Jag köpte en bok i Indien om det
men har inte gjort så mycket av den kunskapen direkt.
Undrar varför. Ren dumhet kanske kom i vägen.
Kan det vara så enkelt?
Tur att man är lite mänsklig ändå
och känner vikten av att variera sig.
För sin egen skull alltså.
Så jag inte tröttnar på mig själv.
Skämt och sido.
Skulle man kanske ta och göra någonting åt den här dagen?
Bilden hittade jag här.
På en tysk hemsida dessutom.
Passande.
http://www.archiv-verlag.at/index2.html?/inhalte/produkte/kamasutra/kamasutra.html
Får man säga så? Eller skriva i det här fallet.
Det är ju inte likt mig liksom.
Att vara så provocerande.
Inte mitt vanliga typ av ordval här iaf.
Jag talar ju bara om vikten av meditation,
slänger upp filosofiska visdomsord,
eller fina bilder på japanska körsbärsträd.
Så vart passar kåt in bilden?
Nej, det stämmer inte.
Men jag är kvinna.
Jag är en människa jag med.
Jag behöver få skriva om annat ibland också.
Och idag är jag kåt.
Typiskt det där.
Att det blir som värst när man ändå inte kan få de som man vill.
När blodet bara forsar ur en.
Som en jävla fontän. haha
Nej men, en svordom mitt i allt.
Nu börjar den här inlägget spåra ur. Eller?
Nja, jag har allt fler sidor.
Och idag har jag sett på stand-up.
Skrattat lite. Frigjort endorfiner.
Och då blir jag tydligen frispråkig.
Eller så är det ångorna från gårdagen som lämnar min kropp med ett avtryck.
Eller...bakiskåt. Är det så det kallas.
Ja, det är ett välkänt fenomen.
Blev det för personligt så är det bara att sluta läsa.
Men är det något jag är så är det personlig.
Spela roll om det är intima upplevelser av det ena eller andra?
Avslöjanden om en from kvinnas sexliv,
eller bråddjupa inlägg om döden och meningen med livet?
Vad vill man helst läsa.
Vad vill man helst berätta.
Det hade väl passat bättre att här skriva lite filosofiskt om kamasutra.
Men det tänker jag inte göra.
Jag köpte en bok i Indien om det
men har inte gjort så mycket av den kunskapen direkt.
Undrar varför. Ren dumhet kanske kom i vägen.
Kan det vara så enkelt?
Tur att man är lite mänsklig ändå
och känner vikten av att variera sig.
För sin egen skull alltså.
Så jag inte tröttnar på mig själv.
Skämt och sido.
Skulle man kanske ta och göra någonting åt den här dagen?
Bilden hittade jag här.
På en tysk hemsida dessutom.
Passande.
http://www.archiv-verlag.at/index2.html?/inhalte/produkte/kamasutra/kamasutra.html
Sex
Köp hans bok "Sacred Mirrors"
For normal man and woman sex contains no danger.
In a normal human being sex harmonises with all other functions,
including the emotional and the intellectual, and even with meditation.
P.D. Ouspensky
Tyvärr gäller inte detta alla...
Långt ifrån alla...
Gäller det ens nån?
Vem har heligt sex nu för tiden? Eller nånsin?
Snarare oheligt.
Inte ens i dagens tantriska ashram fullbordas heligt samlag.
Den moderna människan är lika egoistisk som den omoderna.
Hon rättfärdigar sitt handlande genom att kalla det rätt, heligt, nytt och andligt.
Men pratiserar i själva verket svart magi där lust och begär betonas.
Sen när blev begär heligt?
Read a sacred scripture, god dammit.
Den vita alkemin,
det gudomliga äktenskapet,
den tantriska akten -
kan bara uppnås genom att behålla energin
och att agera mot sitt ego
Breath in Love - The Tantric Experience
Mitt jag
Månen mötte mig på vägen hem.
Jag är en sån där flicka som tittar
ner i backen när hon går...
för att inte snubbla eller halka.
Men ikväll gick jag och tittade upp.
Det förbättrar ju faktiskt min hållning avsevärt.
Och tillsammans med mina tankar
och musiken i lurarna
skapade en syn likt denna
ett otroligt lugn och frid inom mig.
Förutom att jag funderade på när jag skulle halka
vandrade mina tankar till begreppet "individ"
och det faktum att jag är en människa.
Jag är ett jag. En hon.
Jag, min, mitt, mig, moi...
Du, din, ditt, toi...
Ord som skapar...distans? Differens? Separation? Segration?
...Krig?
Mitt jag tycker om godis.
Mitt jag älskar att bli omtyckt.
Mitt jag är sån flicka som inte vill bli lämnad.
MItt jag är en tjej som vill lyckas.
Mitt jag är en kvinna som vill omhänderta och bli omhändertagen
men framförallt bli lycklig.
Kanske ligger olyckan däri,
att jag är för fäst vid mitt jag?
Som ska uppnå och bli allt detta underbara.
I en perfekt lycka som varar resten av livet.
Det som jag skall prestera, visa upp, känna till, dela med mig av
eller dela med andra för att känna mig fullbordad.
Mitt jag är en sån där som har extremt bra självförtoende
men ingen som helst självkänsla.
Mitt jag är en individ som försöker bryta sig ri från bojor
av bundenhet till saker
till personer
till denna värld
för jaget är för fäst vid dessa.
Det gråter om det blir sårat,
det skrattar om det blir roat,
det ältas om det blir oroligt,
och framför allt så tror den att lyckan finns utanför en.
Inte inom sig själv.
Så jaget, i detta fall hon, letar aldrig där.
De psykologiska, pedagogiska och filosoferande idéer
och dilemman som reflekteras över,
vill få uttryck nån stans.
Jaget vill uttrycka vad det vet, tycker och känner.
Och få respons på detta för att skapa lyckan.
Positiv respons så klart.
Hon letar aldrig inom sig själv.
Hon letar aldrig där för där finns ingen uppskattning att få
ingen berömmelse eller bekräftelse.
Bara tvivlan.
Tvivlan på sig själv.
Duger jag?
Tycker han om mig?
Tycker dom om mig?
Och varför är det så viktigt?
Jo, för att jaget har lärt sig det.
Lärt sig från barnsben,
i och med det faktum
att jaget blev till.
Jaget är mänsklighetens stora svaghet.
Det tron på och upphöjandet av jaget som
skapar krig, egosim, våld och olycka.
Enligt buddhismen så är jaget en illusion.
Jag är en illusion.
Är det verklighet?
En del av mitt egna jag vill utplåna det.
För den delen vet att lyckan inte ligger däri.
"Jag" brottas varje dag med idéer om
min lägenhet, min man, mina smycken,
mina kläder, mina drömmar, mina studier,
mina jobb. "Mina" liksom.
Hur länge då?
Inget är beständigt.
Allting förändras.
Skulle jag kanske vara lite lyckligare om jag inte identifierade mig med allt.
Givetvis.
Det är begäret som kommer med lidande till oss.
Till jaget.
Begär skapar krig. Och våld. Och allt det där.
Men men, åter till månen då.
Skulle jaget bli lyckligare av att åka dit?
Eller skapas den tillfälliga tanken om lycka
iom den idén för att jaget ska kunna prata om det med andra?
Få bekräftlese på att wow - har DU gjort det?
Eller idealisera sig själv genom wow - JAG har gjort det.
Iofs är månen, eller kanske världen uppifrån rymden,
något jag gärna skulle se.
Men om jag förläggar ovan idé till något mindre,
säg ett visst klädesplagg,
så blir idén ganska fåfäng.
Vad är "jag" utan detta kära klädesplagg om 100 år?
Nej Gud, bevare. Jag bara måste ha det?
Och sen när höll lyckan i sig av att shoppa loss?
Tillfälligt skapar vi en illusion av lycka att kläderna kan göra oss lyckliga.
När de i själva verket gör oss olyckliga.
Jaget lär sig att utan shopping
är inte jaget värt nåt.
Jaget bryr sig mer om vad det har på sig och den bekräftlese den söker av andra
än att vara en god medmänniska.
Åtrån till ett visst klädesplagg kan ju till och med skapa avundsjuka.
Till och med hat.
Och vart tog lyckan vägen då?
Och sen då?
När klädesplagget byts ut mot makt.
Hur långt bort om krönet står kanonerna och kärnvapnet då?
IS IT REALLY NECESSARY?
IS IT ALL REALLY NECESSARY?