Visakort
Ibland önskar jag att jag var bosatt i Japan. För då kan man få de här:
Rosa Visa-kort med Hello-Kitty på.
Just nu: The Art of Chill 2 - Mixed by Jon Hopkins (2005)
Stängda dörrar
Ibland vet inte folk när de ska bry sig.
Ibland vet inte jag heller det.
Eller ja, vi kanske alla vet, men det är när vi borde
göra en ansträngning som vi väljer att inte göra det.
Det tycks ofta bli så.
Och det är lätt att få de som är nära att ta avstånd.
Gör ett misstag bara, eller två,
eller det där misstaget du alltid gör.
Så vänder de sig om
och tycks glömma bort att du finns där.
Suktandes efter närhet, suktandes efter kärlek.
Stoltheten är ödmjukhetens största bov.
Den gör oss kalla, håda och omänskliga.
Eller säg den människa
som inte har för mycket stolthet...
Nåja, den tar i alla fall bort från alla former av ideal.
Alla former av sårbarhet, närhet och välvillighet.
Alla former av ödmjukhet.
Medmänskligheten är utrotad där stoltheten dominerar.
Den föder egoism.
There are no doors inside. It is an open space, an open sky. But to know
this open sky is to realize the deathless principle of your existence.
Zen
Ibland vet inte jag heller det.
Eller ja, vi kanske alla vet, men det är när vi borde
göra en ansträngning som vi väljer att inte göra det.
Det tycks ofta bli så.
Och det är lätt att få de som är nära att ta avstånd.
Gör ett misstag bara, eller två,
eller det där misstaget du alltid gör.
Så vänder de sig om
och tycks glömma bort att du finns där.
Suktandes efter närhet, suktandes efter kärlek.
Stoltheten är ödmjukhetens största bov.
Den gör oss kalla, håda och omänskliga.
Eller säg den människa
som inte har för mycket stolthet...
Nåja, den tar i alla fall bort från alla former av ideal.
Alla former av sårbarhet, närhet och välvillighet.
Alla former av ödmjukhet.
Medmänskligheten är utrotad där stoltheten dominerar.
Den föder egoism.
There are no doors inside. It is an open space, an open sky. But to know
this open sky is to realize the deathless principle of your existence.
Zen
Pandoras ask
where ar
e we
what the hell is going on
the dust has only just begun to form
crop circles in the carpet
sinking, feeling
spin me 'round again
and rub my eyes
this can't be happening
when busy streets amass with people
would stop to hold their heads heavy
hide and seek
trains and sewing machines
all those years
they were here first
oily marks appear on walls
where pleasure moments hung before the takeover
the sweeping insensitivity of this still life
hide and seek
trains and sewing machines (you won't catch me around here)
blood and tears
they were here first
En tanke...alla dessa bloggar. Människans behov att skriva av sig.
Behov att få säga något. Säga något som förhoppningsvis ingen säger emot.
Eller säga något som hon själv tycker är viktigt, utanför kafferastens triviala snack.
Eller fortsätter bara det triviala på bloggen? Eller är det jag som är trivial som kallar det trivialt?
Är det ett behov av yttrande helt enkelt? Eller vill hon, människan, känna sig viktig?
Vara någon?
En som "matter". Som materia?
Vem skall läsa den? Som om det spelar någon roll.
Vad grundar sig behovet av/på/i/varför...bara varför...
Paradoxen talar. Här sitter jag och skriver.
Tror att det "makes any difference in this fucked up world"
Nejdå, det gör det nog sällan.
Men det gör en skillnad i mig.
Och mig själv är den jag utgår ifrån just idag.
Och den som behöver få läsa det jag skriver - det är jag.
Mitt andra jag. Mitt lilla jag som ena dagen känner sig ensam i världen - och trivs med det.
Och som andra dagen känner sig ensam och hopplöst tom för det.
Jag önskar bara att man inte behövde jaga lyckan. Utan att den kom till en.
Som ett brev på posten, adresserat från tomten.
Där frimärket är format som ett rosa hjärtan och luktar syren.
Eller inte.
Men att det var ett paket. Som aldrig tog slut.
Som padoras ask. Fast utan olyckor då. The reverseble one.
e wewhat the hell is going on
the dust has only just begun to form
crop circles in the carpet
sinking, feeling
spin me 'round again
and rub my eyes
this can't be happening
when busy streets amass with people
would stop to hold their heads heavy
hide and seek
trains and sewing machines
all those years
they were here first
oily marks appear on walls
where pleasure moments hung before the takeover
the sweeping insensitivity of this still life
hide and seek
trains and sewing machines (you won't catch me around here)
blood and tears
they were here first
Mmmm what d'ya say
Mmmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm what d'ya say
Mmmm that's all for the best?
of course it is
Mmmm what d'ya say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
Mmmm what d'ya say?
Mmmm what did she say?
ransom notes keep falling out your mouth
midsweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling
no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit
(Imogen Heap)Mmmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm what d'ya say
Mmmm that's all for the best?
of course it is
Mmmm what d'ya say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
Mmmm what d'ya say?
Mmmm what did she say?
ransom notes keep falling out your mouth
midsweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling
no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit
En tanke...alla dessa bloggar. Människans behov att skriva av sig.
Behov att få säga något. Säga något som förhoppningsvis ingen säger emot.
Eller säga något som hon själv tycker är viktigt, utanför kafferastens triviala snack.
Eller fortsätter bara det triviala på bloggen? Eller är det jag som är trivial som kallar det trivialt?
Är det ett behov av yttrande helt enkelt? Eller vill hon, människan, känna sig viktig?
Vara någon?
En som "matter". Som materia?
Vem skall läsa den? Som om det spelar någon roll.
Vad grundar sig behovet av/på/i/varför...bara varför...
Paradoxen talar. Här sitter jag och skriver.
Tror att det "makes any difference in this fucked up world"
Nejdå, det gör det nog sällan.
Men det gör en skillnad i mig.
Och mig själv är den jag utgår ifrån just idag.
Och den som behöver få läsa det jag skriver - det är jag.
Mitt andra jag. Mitt lilla jag som ena dagen känner sig ensam i världen - och trivs med det.
Och som andra dagen känner sig ensam och hopplöst tom för det.
Jag önskar bara att man inte behövde jaga lyckan. Utan att den kom till en.
Som ett brev på posten, adresserat från tomten.
Där frimärket är format som ett rosa hjärtan och luktar syren.
Eller inte.
Men att det var ett paket. Som aldrig tog slut.
Som padoras ask. Fast utan olyckor då. The reverseble one.
Visdom
Never mistake knowledge for wisdom.
You will only deceive yourself.
To be a knowledgeable parrot is easy,
it may make you feel great but it will prevent you to know.
To be a wise man is is to accept you don't know,
to be wise is to speak words coming only from your own experience.
Dharma
Jag och Saori vid en shintohelgedom i Japan
You will only deceive yourself.
To be a knowledgeable parrot is easy,
it may make you feel great but it will prevent you to know.
To be a wise man is is to accept you don't know,
to be wise is to speak words coming only from your own experience.
Dharma
Jag och Saori vid en shintohelgedom i Japan
Self-knowledge
The more you know yourself,
the more clarity there is.
Self-knowledge has no end,
you don't come to an achievement,
you don't come to a conclusion.
It is an endless river.
J. Krishnamurti
the more clarity there is.
Self-knowledge has no end,
you don't come to an achievement,
you don't come to a conclusion.
It is an endless river.
J. Krishnamurti
Vipassana
Genom VIpassana har jag kommit till insikt med saker som jag mest filosoferat om förr.
Nu har jag upplevt det.
Tidigare har mycket varit intellektuellt (skit)snack och inte haft någon verklig grund.
Annat än i fantasin.
Nu har det blivit en realitet.
Jag har i över två år längtat bort. Bort från något eller till något jag inte vetat vad.
Som om jag ville fly. Mest tror jag det var från mig själv.
Jag har längtat länge efter förändring men inte vetat hur jag skall förändra.
Jag har velat öka min förståelse men inte förstått vad det inneburit att förstå.
Jag har längtat efter något jag inte kunnat formulera i ord, bara ångest. Avsaknaden.
Nu vet jag att avsaknaden i sig, längtan och strävan är roten till det destruktiva.
Att leva i nuet har gett mig insikt i svåra och lätta frågor, gett mig svar på frågor jag inte kunnat formulera och en frid inom mig som jag inte trodde fanns.
Jag reste för jag behövde nå bortom botten.
Komma till grunden med mig själv och mina tankar.
För att komma till grunden behövde jag frid.
För att få frid behövde jag tid.
För att få tid behövde jag ta mig den.
If we force our breath to be too long or too short
we're not balanced, the mind won't be at peace.
Don't get concerned over how long or short,
weak or strong it is, just note it.
Know it's there.
Simply let it be.
Vipassana
Nu har jag upplevt det.
Tidigare har mycket varit intellektuellt (skit)snack och inte haft någon verklig grund.
Annat än i fantasin.
Nu har det blivit en realitet.
Jag har i över två år längtat bort. Bort från något eller till något jag inte vetat vad.
Som om jag ville fly. Mest tror jag det var från mig själv.
Jag har längtat länge efter förändring men inte vetat hur jag skall förändra.
Jag har velat öka min förståelse men inte förstått vad det inneburit att förstå.
Jag har längtat efter något jag inte kunnat formulera i ord, bara ångest. Avsaknaden.
Nu vet jag att avsaknaden i sig, längtan och strävan är roten till det destruktiva.
Att leva i nuet har gett mig insikt i svåra och lätta frågor, gett mig svar på frågor jag inte kunnat formulera och en frid inom mig som jag inte trodde fanns.
Jag reste för jag behövde nå bortom botten.
Komma till grunden med mig själv och mina tankar.
För att komma till grunden behövde jag frid.
För att få frid behövde jag tid.
För att få tid behövde jag ta mig den.
If we force our breath to be too long or too short
we're not balanced, the mind won't be at peace.
Don't get concerned over how long or short,
weak or strong it is, just note it.
Know it's there.
Simply let it be.
Vipassana