Meditating Maitreya

I'm with stupid
I'm stupid

Fuck stupid


Bitterkärringen ska tillåtas blogga.
I min version sköt någon jultomten i huvudet.
För jag trodde ju att han skulle komma med en merry christmas till mig.
Men det gör han inte.
Och jag har inte köpt några julklappar,
tänker inte göra det heller.
Det blev inte alls som jag hade tänkt mig, det här.
Jag är väl inte mer ensam än vad mitt ex är, men jag gråter mer.
Betyder det att jag är mer ledsen,
eller att han har mer att jobba med?
Vissa har problem med att tygla sina känslor,
andra att visa dem.

God jävla jul, från en bitterkärring som bara önskar att 2008 var över snart.

Jag har allt annat än jobb i huvudet just nu.
Men jag ska ha en eloge för att jag ens tog mig till jobbet igår.
Några timmar iaf.
Även om de flesta av de timmarna gick åt till att fika och bikta sig.

Texten blev så klart inte klar igår.
Jag behövde sitta med täcket i soffan.
Och nästan-kramas.
Men min nästan-kompis.
Också kallad min ex-man.
Numer.
It sux.

Konstigt.
Vi har inte på flera år haft det så bra
som vi har haft det den senaste månaden.
På ett sätt.
Och då har vi inte ens varit ihop den tiden.
Konstigt vill jag lova.
Skitkonstigt.
Men vet ni - man överlever det mesta.
Även separationer.
Konsten är att gå ur dem som vänner och med medkänsla.
Och den konsten kan vi.

Ja ni, inatt kunde jag inte sova
För knarrandet av mitt huvud mot kudden när jag andades störde mig...(?)
What the f?
Ja så kan det vara ibland.
Så då låg jag och retade upp mig själv på alla löjliga män som passerat i mitt liv.
Ni vet, de där som uttnyttjar ens vänskap.
Sänder sliskiga sms och bara vill...
Sen när blev det tillåtet att skrynkla ihop vår vänskap till en hög av sopor?
För någa så kallade manliga vänner beter sig helt klart inte som vänner.
De ignorerar mig,
Kan inte ta ett "Hej hur är det?"
Utan att antingen ignorera eller svara med sexistiska nedtryckande grissvar.
Löljiga män.
Ni som är mina vänner ni vet.
De andra läser väl inte ens bloggen så jag kan få lov att tycka att dom är skithögar här.

U2 - With or without you

Näe, jag förstår inte hur jag ska hinna med att skriva en avhandling på fem år.
Faktiskt.
Fan.

Där fick jag för att jag tog semester i somras.

Det är tur att jag inte publicerar alla tankar jag skriver ned i bloggen, så mycket kan jag säga. Sist fick hela akademispelet sig en känga samt kursen jag läser som ska va så "bra" för mitt arbete.
Jag borde förhandla om min hälsa och hoppa av den där kursen.
Eller förhandla hemma - om mat på bordet och en naken man vid spisen.

I'm not finished loving you...
(Grey's Anatomy. Jag lyckas gråta till varje avsnitt...suck)

Vad lätt det är att älska
när man är närvarande!



Banco de Gaia - We are here

Jag vill inte behöva ta detta beslut.
Har skjutit upp det länge nu.
Tänkte att kanske omständigheterna runt omkring kunde fatta det åt mig.
"Ödet bestämmer åt dig, så gör det du vill, it will happen anyway."
Men nej, det tror ju inte ens jag på.
Så...jag biter. I mitt äpple.
Biter, men fastnar i tankar så jag glömmer tugga för en stund.
Äpplet är saftigt, inte så surt.
Är mest fundersam över över att äpplet existerar över hvud taget.
Att jag såg till att jag korsade dess väg.

En person ställde frågor idag.
Men de har inga svar.
En annan person ställde andra frågor, mer direkta.
Men sökte samma svar.
Svaren skulle jag hitta själv, var det meningen.
Hur lång tid har jag på mig?
Hur länge kan jag skjuta upp det?

Pratade om tomhet idag.
Och lycka.
Jag vill ju bara vara lycklig.
Men de andra då?

Vi kom fram till att jag lever ambivalent.
Kanske för att jag vill ha det så.
Men är det hållbart?


Är det ett i-landsproblem att grubbla över "varför"
när man har allt man behöver och egentligen borde vara lycklig?
Är den moderna psykoterapin ett resultat av en egofixerad grubblande fritid
som vi själva fyller med psykiskt och framför allt illusoriskt lidande?
Kanske skulle vi ha mer grundläggande problem i behovstrappan att oroa oss över så skulle vi må bättre?
Vara mer tacksamma. Inte ta varandra för givet.
Utan bara leva i nuet.
Istället för att ständigt söka mer?
Söka svar?

Jag hade glömt bort att jag läser 15 hp samtidigt med alla mina jobb.
Blir visst ingen lugn vecka denna heller.


Jag är rätt bra på att såra människor.
Och att bli sårad av människor.
Trist. Skittrist faktiskt.

Men det är ju det sista jag vill.
Och kanske därför blir det så.
Jag vet inte hur man drar gränser.
Jag gillar inte gränser.
Jag står ju för öppenhet och acceptans.
Det är min vardag.
Men ibland blir det fel när man har den inställningen.
Att lova för mycket.
Kanske av sig själv, av sin tid, av sin kärlek.
Jag vill inte vara en gränssättare.
Det får mig att känna mig inskränkt, egoistisk eller väldigt trångsynt.

Kanske lever jag för mycket i nuet?
Eller har jag drabbats av bortträngning?
Den klassiska försvarsmekanismen när man inte vill möta konsekvenserna av sitt handlande.
Nuet är bra, men det betyder inte att jag behöver ge upp alla tankar om framtiden.

Men jag upptäcker att jag inte känner mig lika sårad som jag gjorde förr.
Antingen har min träning i medveten närvaro hjälpt mig. Extremt mycket.
Eller så förnekar jag bara hur jag egentligen mår.
Jag känner mig faktiskt avtrubbad när det kommer till vissa saker.
Som känslor. Visst, jag kan gråta. Men är det på riktigt?
Bryr jag mig verkligen?
Eller har järnmasken satts på för att skydda mig, igen?

Diplomati är bara konsten att be någon dra åt helvete
på ett sådant sätt att han ser fram emot resan
Okänd


Nu får det vara slut på tramset!

Jag går inte ihop med ansvarslösa personer.
De stjäl min energi.
Det gör mig till en "morsa" som måste städa upp efter "barnen",
eller vad man nu skall kalla dem.

Varför kan människor inte hålla det dom lovar?

Lite ordning och reda kan de väl ställa upp på? Eller nehej.

Jag måste ha fastnat någonstans i den anala fasen
med tanke på min reaktion på deras beteende.
Men "skit" samma - vart fastnade dom då? Någonstans uppenbarligen.
I en annan fas kanske. Där gränser testas.
Mina gränser.


Därför kallar jag dom barn.

Vem ska ta hand om mig då?
Och när, ffs?





Nu fick jag ett väldigt gulligt sms.
Det enkla fick mig att börja gråta.
En oväntad vän som bryr sig.

Någonstans har det uppenbarligen gått snett.
Jag behöver ro.

Det här inlägget kommer jag ta bort imorn bitti.
När mina känslor har svalnat och jag kan se klart igen.
Jag måste bara skriva en sak -
och det är att jag kan inte komma över att du sårat mig så jävla mycket.
Jag kan nog inte hata..men det är nära nog.
Mitt hjärta är trasigt, sönderslitet, och stampat på.
Nu är hela jag ignorerad.
Och jag orkar inte hålla det inom mig längre.

Av alla människor som behandlat mig som skit kan jag förlåta dem alla,
jag kan förstå varför människor begår misstag,
alla gör vi ju det,
jag kan acceptera att världen ser ut som den gör,
det finns för mycket orättvisor för att orka vara stark jämt,
men DIG kan jag inte se bortom.
Jag kan aldrig förlåta dig.
Jag har sagt att jag gjort det,
du tror det säkert än,
men innsert inne  har jag nog inte det.
Jag ljög.
Jag hatar att du kom in i mitt liv.
Jag tror jag hade varit en bättre människa utan dig.

De enda gångerna jag går emot mina principer om hur man skall bete sig mot andra,
är när du korsar min tankebana. Då skiter jag i allt jag står för, allt jag tror på,
då rinner visdomen mig ur händerna och vettet är som bortblåst.
Det är som om jag aldrig gått i skola, aldrig vuxit upp,
för jag känner mig krossad ända in i själen.
Trots att du egentligen vill mig väl
så känns inte det i mig.

Du måste vara min största utmaning i år.
Att en dag vakna upp utan att tänka på dig och ditt jävla svek.
Eller var det jag?
Jo, det var jag som svek.
Men det var förutbestämt.
Bränt barn leker ofta med elden.

Men du svek när jag behövde dig som mest.
Det är det jag aldrig kommer förlåta dig för.


Min enda tröst just nu är att verkligheten förändras
så förhoppningsvis kommer morgondagen vara en bättre dag.

Med min nya mobil försvann inte alla mina gamla sms.
Men alla från dig.
Jag läste dem inte ens längre...
Men ändå. Tänkte göra det en sista gång. Nån dag.
Som om det var meningen. Nu.
Kanske därför jag inte fått den tidigare.
Var jag inte redo att släppa dig helt tidigare?
Nu blev jag tvungen. Varför hålla kvar i dem?
Och nu...Nu just. Som om det vore ödet.


Men...
I don't cry anymore.

So therefor I don't need you?

James Blunt - Cry




Me Happy
You happy
Bye Bye

Kan man inte bearbeta det som får en att må dåligt så är det bara att göra sig av med det.
Med tiden läker alla sår. Även de djupaste. Och mest infekterade.
Speciellt om tiden går åt till att ta sig ur ältande och destruktivtet.

Mitt nya liv är bättre.
Mitt nya jag är bättre.

Some stories are fairy tales. Some are nightmares.
Our turned into a negative vakuum,
where I was chased by Hades.

The wheel of time has turned again.
I wonder what that means. For me.

Hopefully not another terror movie.
But a fantasy story where I end up happy,
like all ends do.
With my prins by my side.

En vän sa till mig att man aldrig upphör att förvånas över hur vuxna människor beter sig.
Jag håller med.
För jag har fått dras med ett problem som inte är mitt eget.
Som en annan människa skapat. Åt mig.
Och det är inget litet problem.
Jag har ytterst lite respekt kvar för den här personen, tycker nästan synd om honom
eftersom han är oförmögen att ta tag i sitt liv och sitt dåliga mående.
Att projicera problem på andra, svagare människor. Är det verkligen en fruktsam metod?
Typsikt beteende av konflikträdda. Skyll på andra. Höj dig själv till skyarna.
Men somna med känslan av att det är något som stör drömmarna.
Ta en session hos Freud och låt skiten komma ut. Det är vad jag tycker.

Jag kan nog anklagas för att vara en liten moraltant.
Inte för att jag är ett helgon själv.
Oh, nej.
Men hyckleri tål jag inte.
Inte när det kommer från en person som säger sig stå för människors lika värde, att man skall stötta varandra och bygga upp människor och ett bra samhälle baserat på respekt och ödmjukhet. Och när det sedan visar sig att det gäller inte alla. Det gäller alla, utom dig, eller dig. "Vi har några undantag här."
Baserat på att man skäms för vad man gjort, men skyller på en annan.
Jag vill inte tilhöra en klubb som utger sig för att kämpa för allas välbefinnande men sedan ignorerar när en i maktposition trycker ned andra.

För vi står inte på samma våglängd då.
Jag skäms för några av mina vänners beteende.
Men jag är beredd att förlåta er om ni ber om ursäkt.
Alla kan göra fel.
Men inte gång, på gång, på gång. Och aldrig sluta upphöra med det.
Utveckling är ett fint ord. Smaka på det hörru. Smaka på innebörden alltså.
Du kommer må bättre sen. Det är jobbigt att leva. Det är det för alla.
Men snälla, få inte andra att bada i din skit
eller tvingas gå igenom det som bara du kan bearbeta för att bli fri.


Vänner skall stötta varandra. Inte stjälpa varandra.



Meditation Tip of the Day, dagen till ära och personen till ära, 2 st:

When we begin to take responsibility for our own development, t
hings begin to happen by itself.
It is like Existence supports our decision to develop.

Giten


A meditative man has insight.
He can see how he himself created his problems.
And then, naturally he stops creating them.

Osho