Meditating Maitreya

Den där kursen jag åmat mig över, klagat på, stressat upp mig inför, gick ju galant.
Fick fina vitsord av den dära kända professorn dessutom. Och jag fjäskade nada!
Vi får la se om han är lika berömmande efter att jag dissikerat och missförstått hans teorier i min avhandling sen.
Nej då. Jag ska göra ett gott jobb.
Hoppas jag.
Annars får jag väl fly landet.

Iaf. Att oroa sig i onödan har varit ett ständigt kännetecken för mig.
Numer är jag så van att jag gör det i onödan så jag har lärt mig att släppa mycket av pressen och oron.
Och ändå ligger min faktiska oro högre än vad som i realiteten är nödvändigt.
Fast jämfört med de andra nissarna i kursen (grymt underbara kursdeltagare för övrigt)
är jag Mrs. Laidback.
Så lite har all mindfulness-träning hjälpt.
Även om mitt mellannamn senaste tidien har
varit Mrs. Ofokuserad.

Men nu är jag på topp igen.
Hälsan går uppåt,
så jobbet går asbra,
jag har hittat nya vinterdäck till bilen,
de resande fötterna (jag pratar om 4 st)
har stationerat sig hemma,
det är snart julmys,
och ja, jag ser ljuset igen.
Inte den dödes den här gången
utan ett med vitalitet.

Alternativmedicin is the shit.

Meditation is to let go of ego
and just be with things as they are.

Dharma


Haha, tack buddhismen för all ironi.
På nåt sätt lyckas alla visdomsord som skrattar mig rakt i ansiktet få mig glad och inse mitt patetiska virrvarr av grubblerier.
Just what I needed now.
Underbart.

Jag har börjat gnissla tänder.
Även när jag är vaken.
Jag drömmer att yogar naken (!?)
och om krångel med presentationer på jobbet.
Stress?
I confess.



Mindfulnessföreläsningen i söndags på medborgarskolan fick mig att inse att jag säkerligen var den minst mindfulla av dem alla där. Inte för att det är nån tävling.
Men det skadar ju inte att föregå med gott exempel. Förkyld var jag också.
"Mindfulness är bra för hälsan", säger föreläsaren och står och snörvlar med whiskeyröst.
Avslöjande indeed.
Inte att mindfulness inte fungerar, för det gör det, utan att det är någon som har tagit en retreat från metoden.
Retreaten borde vara till metoden.

Det är lätt att projicera ut ilska på andra,
när man få uppleva (utstå) en utprojicerad ilska själv.
Ledsen att jag varit bitsk. Men ödmjukhet är svårt när man blir trampad på.
Då är det en extra stor bedrift. Eftersträvansvärt.
Men jag hade inte kraft. Då. Men nu är det lättare.
Nu har jag hittat tillbaks...

Yogaläraren sade till mig förra lördagen: Du ska inte umgås med människor som du känner inte är bra för dig. (En sanning vi själva känner till men oftast inte lever efter)
Innan hade jag ställt en helt annan fråga rörande en helt annan kontext.
...ja. Out of the blue.
Så läste hon hela min situation.
Hon såg rakt igenom mig.
Så lördagen fick sin mening ändå.

Det är svårt att se nyktert och glasklart på saker och ting
när man vill så mycket, när man inte vill ge upp på människor,
på sig själv.
Man vill inte ge upp hoppet liksom.
And I'm not a quitter.

Men jag inser nu när jag läser mina gamla blogginlägg att nånstans tappade jag nåt.
Våren 07 var bra. Men sen i höstas har återupprepningarna flödat.
Den balanserade Malin snurrade in sig själv igen i ett sökande efter något som hon trodde var rätt.
Men det var inte glasklart.
Det var nog ensamhet jag ville ha.
Inte överbefolka mig.

Nu sitter jag återigen här.
Men den här gången är det några saker som skiljer sig.
Jag har erfarenheter med mig. Upplevelser...som inte går att skriva om.
Brytpunkten är närmre.
Vägskälet är här.
Igen.
Den här gången med vemod och inte spänning.
Den här gången väljer jag inte att lämna vägen, utan att följa den.

Att säga ja till något är att säga nej till något annat.
Ska jag ge mig själv ett nytt hopp.
Och oss båda ett nytt liv?

Men innan jag fattar beslut ska mina fötter stå stadigt.
Inte vingla som efter några glas bubbel för mycket.
Jag ska rena mig själv. Ta hand om mig. Ta hand om andra.
HItta tillbaka till balansen. HItta tillbaka till min inre glädjekälla.
Meditera.
Sedan kan jag kanske se klart på saker och ting.

Citat i repris

Have no destination,
and you will not get lost.
- Thyoar


HansZimmer / A Way of Life

Ja, så måste det nog vara.
Varje höst åker jag på vipassana-retreat.
För att min (icke-?)själ skriker att nu får det vara nog!
Du behöver reboota systemet!
Hitta tillbaka till din balans.

Jag skrattar åt mig själv.
Förringar och rättfärdigar mitt sätt att utan eftertanke och hänsynslöst dessutom
frossa i nöjen och njutningar av alla de slag.
Ett liv, var det ju vi hade. Just det.

Börja lev då, Malin!
...MeditationsPeriodare

Precis det ska jag ta tag i. Livet.
Ett med kvalitet i.
En retreat får det bli.
Det kommer att utmynna i mer balanserade inlägg.
Och utlägg.
Mer om nuet.
Mindre om stuff that troubles me.
För i realiteten är det ju inte mycket som faktiskt berör mig.
På djupet. Och som fucks up my mind.
Så att jag inte ler.
Det är bara här på bloggen som det kan verka så.
För jag ler ju jämt!

Största "problemet" idag är ju att bestämma kläder inför konserten ikväll.
För det blir nog lite kallt. Men innan dess så blir det "jobba hemma" = läsa, shoppa, luncha på stan, skumpa och (eller kanske i?) jacuzzi.
Så ja, jag har ett gôtt liv. Smile 24/7
Jag bor och lever i Sverige och är otroligt tacksam för det.

En del frågar hur jag vågar vara så personlig och utlämnande när jag skriver här.
Ja, det finns flera svar på det.

Dels är jag ganska öppensinnad,
jag försöker heller inte döma andra.
Och hoppas väl därför lite naivt att ingen ska döma mig heller.
Sen så skriver jag ju mest för min egen skull (vem annars),
men samtidigt vill jag väcka tankar, nyfikenhet och ge perspektiv på saker och ting.
En möjlighet till reflektion.
"Måste det vara på precis det här sättet?"

Men den allra främsta anledningen till att jag vågar utelämna mina personliga och djupa (och obland mörka) tankar är för att livet är mig givet.
Allt som sker efter 2005 är ren bonus för mig.
Och eftersom jag har fått något (ett liv) jag egentligen inte skulle ha kan jag inte känna annat än en enorm tacksamhet och en enorm frihet.
Jag är inte längre lika bunden att göra som man bör eller måste.
Därför går jag min egen väg.
Att skriva här är därför en petitess mot...att inte skriva något alls.

Öppenhet förenar människor.
Instängdhet kvävs man av.

(gamla goa) Roxette - Listen to your heart

Life is a succession of lessons which must be lived to be understood.
- Helen Keller

Apparently that goes for Vipassana as well -
Vipassana is a succession of lessons
(endless if you ask me)
which must be experienced to be understood...

I did not have the memory of Vipassana
as that painful.
But it's the same everytime.
When you go there and realise that,
you ask yourself:
"God, WHY AM I DOING THIS? This is torture."
...But at the same time blissful.
And the blissful memory is what stays behind. Luckily.
Otherwise i don't think I would go back.

When you are at Vipassana you wish the pain (I'm referring to the physical since you sit for 11 hours each day and aaaaall your old injuries and mental problems is being brought up to surface again) to go away, that is, you wish the retreat was over because that's the only way to stop the pain.
When you are away from Vipassana you wish you were back there...experiencing it all again. Because you realise that this is the only way to be liberated and free.

And this time the sound of the gong gong 4 o'clock in the morning felt comfortable. I was actually welcoming it. Getting up early in the morning to sit and meditate, falling asleep from time to time in that painful yet peaceful experience of meditation. You realise in Vipassana that pain is not harmful, it's not dangerous. It's disturbing and you want to free yourself from it, but the pain itself is not killing you.

But the most important lesson I bring with me, once again, is that EVERYTHING CHANGES. Everything.
Even the mountain will change in time.
And of course you, made of flesh and blood.
The only thing we know for certain is that WE WILL DIE.
And yet, people are so so afraid of it.
And your mind will change.
Your attitute and your temperament, your wishes and dreams, they keep changing.

So the pain I expereinced in so many ways in so many days
are now switched into joy and happiness.
I'm relieved. I'm not that stressed out.
I'm actually looking forward to things that concerned me a few days ago.
And that's victorious.


        
 A wise man said:

 Buddhism
 is a product of Buddhists,
 Dhamma
 is a product of Buddha.
 Follow Dhamma.

 - S.N. Goenka



 I follow Dhamma...
 ...follow it with me

Whatever you do, don't shut off your pain;
accept your pain and remain vulnerable.
However desperate you become,
accept your pain as it is,
because it is in fact trying
to hand you a priceless gift:
the chance of discovering,
through spiritual practice,
what lies behind sorrow.

Sogyal Rinpoche



Det är så meningsfullt att lära ut mindfulness.
Att se människor växa, komma till insikt.

"Jag har upp täckt att det finns möjligheter. Det händer inte varje dag, men ibland.
Det händer åtminstone nu för tiden".


Jag ska äntligen åka iväg på retreat. Och jag behöver det.
Det börjar säga ifrån på för många oroväckande sätt.

Bakom min sorg ligger uttömda depåer, för mycket jobb, längtan och saknad, och en vilja att vara mer än vad jag är idag...en önskan att hinna mer (saker som gör mig glad) än jag faktiskt gör.
Min insikt ligger i att jag ju vet att allt detta bara är en inställning,
ett hinder jag satt upp för mig själv, ett mentalt "fängelse" som skapar oro och sorg.
Människan är alltid orsak till sin egen sorg och smärta.
Oavsett om det händer mig något jag inte rår på, som att någon dör.
Smärtan och sorgen är min egen.
Egen skapad, egen illusion.
Och det är våra begär som kommer med lidande till oss...

Bliss - Dunia

Satt och filosoferade med en vän i fredags.
Vi kom båda fram till att mitt senaste konstaterande
om sanningen att "imorgon är en annan dag" också är en illusion.
Vad vet vi egentligen om tid.
Det vi kallar tid har vi konstruerat.
De är en mänsklig uppfinning det vi kallar dag.
Att just vid vad vi kallar kl 00 byts det från ett datum till ett annat.
Så har vi ordnat det för att strukturera upp vår vardag.
För att göra det enkelt, bekvämt och förståligt för hjärnan
och möjligt vårt mänskliga ekorrhjul att rulla på.

Men om det nu finns parallella universum, som så mycket tyder på,
så är ju "idag" endast en del av sanningen. Men inte hela sanningen.
Sekunder, timmar och dagar har vi uppfunnit. Och likväl kan de finnas.
Men vad som sker i andra parallella dimensioner, hur tiden existerar där,
...ja, hur skriver man om det? Hur vet vi det?
Vilken sanning och verklighet hör de till?

Tiden är föränderlig. Tiden är beständig.
Tiden är ett flöde.
Och att imorgon är en annan dag...?
Förvisso. Men var inte så säker på det.

De får en att åtrå saker.
De får en att längta.
De får en att lura sig själv.
De begränsar ens medvetande.
De skapar en falsk bild av verkligheten.
De skapar mentala fängelser,
med oupplåsbara handfängslar,
och fångvaktare som hela tiden påminner dig om din egen skapade tragedi.

Nåja. Nu överdriver jag det hela lite.
Men det är så här det skulle kunna vara.
Det är så här det kan vara.
Och är. För många.
Inklusive mig själv just ikväll tror jag.

Imorgon är en annan dag.
Ja, det är faktiskt en sanning som är beständig.
Även om jag är en person som inte tror att det finns EN sanning.
Om något. Eller allt.
Men att imorgon är en annan dag är jag övetygad om.
Och eftersom allt, inkluvise eller framför allt, verkligheten förändras hela tiden,
så kommer alltså min morgondag inte vara densamma som ikväll.
Förhoppningsvis bättre då.
Självklart.

Fast om jag önskar och hoppas riktigt mycket att det ska bli bättre,
och det inte blir det,
då är ju även det en inbillad illusion.
Ett begär och längtan. En längtan till något annat.
Vart jag än rör mig möter jag mina illusioner.
Vart jag än befinner mig tankemässigt,
så är det illusioner i vägen för en ren verklighet.


Så...vart ska jag ta vägen?


Vart kan jag finna ro?
Ro och frid från mig själv,
och mina idéer och förhoppningar.

Kanske inte konstigt att buddhismen
ofta missuppfattas som lidandets väg.
Jag låter ju rätt lidande 'in my speach'.
Men det är egentligen bara ett konstaterande.
Att så här krass var min verklighet. Just nu.

Jag är faktiskt egentligen ganska glad nu.
Eller?

Blev lite sugen på att fightas nu.

Lisa får känna av min uche uke zuki.

Den var iaf ingen illusion.

Dr. Ramirez Feat Dimitry Bobrov - PLEASURE ME (Leiam Sullivan Remix)

All animals are equal, but some animals are more equal than others.

George orwell - Animal farm

Or at least they think so....

Nelly Furtado - All Good Things Come to an End
(min och Sofias *puss på dig* repeterade önskelåt på Kielbåten)

Tack för en ovanlig och givande pratstund (kl 01-06)
Hoppas på en återupprepning av verkligheten.