Meditating Maitreya

Ja, vad ska man säga. Rom är lika vackert som jag minns det.
Nu har ju inte jag gått och blivit hundra år sedan jag var här, men ibland projicerar man ofta en föreställning om saker. Som inte alltid stämmer.

Det finns självklart stunder då det inte alltid känns så lockande att vara helt allena här och som jag ångrar mina impulshandlingar som denna resa eg är ett resultat av, men då hade jag ju inte fått sett Homer Simpson sjunga på italienska, sett manifestationen av White Day som de firade här igår (Hela Circus Massimo upplyft av färgsprakande lampor), eller fått möjligheten att göra Roms bakgator med Lisa. Vilken underbart härlig dag. Vi struntade i kaffet och tog ett glas skumpa. Såklart? Dessutom har jag varit och tränat Shorinjikempo i en av Roms klubbar. Svettigt minst sagt. Men jag längtar redan till nästa träningspass. Sedan fick jag en guidad tur i Rom under klar himmel och upplysta tempel.

Det är svårt att inte dras med i tempot här.
Trafiken är ett samlat kaos, och överallt är det
vespor och människor som vill en något
Det gör inget. Det är en utmaning.
Jag skall försöka att vara så mindful som jag kan.
Men när jag är så entusiastisk
som jag är blir det ett glatt lugn.
Det är inte vipassana det här direkt.
Men en resa inombords blir det ändå.
Jag har redan kommit närmre mig själv.
Insett att ensamhet har vi ju
oss själva.
Det hör livet till. Men få vågar närma sig den.
Fast om man byter ut ordet ensamhet
mot att vara själv, så blir det mer korrekt.
Jag kan vara själv,
fast jag är omgiven av människor på metron,
jag kan vara själv här
trots alla människor
som delar staden med mig inatt.
Men det är inte ensamt.
Med leenden möter man människor
på det mest naturliga sätt.





Granada - Amazing it seems