Meditating Maitreya

Jag är instängd på ett hotell i öknen.

Det är sol och hett ute, det är hett och syrefattigt inne.
En pool på taket hade inte varit fel.

Myggorna bits här i Turkiet.

Dagarna är långa.

Jag somnar strax efter 22 och vaknar 7.30.

Hur mycket sömn kan en människa behöva?

När det dessutom är en vit vecka?

Har träsmak i röven efter konstant sittande.

Retreat är det inte på tal om. Intrycken från alla konferensbidrag gör mig matt.

Att leva i nuet är en enorm utmaning.
Jag nickar till lite när som eller vandrar iväg i någon tanke om mitt eget kommande projekt. För vad jag än möts av i form av teoretiska, metodologiska eller konfessionella diskurser kan jag inte annat än att jämföra dem med min egen kontext, mina egna erfarenheter, min egen syn eller mitt kommande projekt. Allt relateras till mig själv.

Är det kanske så vi fungerar?

Kan jag någonsin undvika att relatera till mig själv? På något sätt?

Nej. Handlar det inte om vad jag själv ska undersöka, så handlar det om vad jag eventuellt kan komma att undervisa om eller vad jag själv har för erfarenheter om ämnet. Och har jag inga erfarenheter så har jag ändå associationer om allt. ...På något sätt. Är ett ord eller begrepp helt nytt så associerar jag eller jämför jag det ändå med något jag redan känner till, för att på så sätt skapa mig en förståelse av det.

Så gör vi alltid. Vi människor.

Nåväl.

Det var ett bombattentat i Istanbul häromdagen. I ett köpcentra.

Dagen innan besökte vi ett köpcentrum här i Ankara, och förvånades över säkerhetskontrollerna på vägen in.

Ytterligare en sak jag förvånas över är den variation av sanningsanspråk som tas i bruk i olika diskurser här på konferensen, oss forskare emellan, och de sanningsanspråk som motiverar en konfessionell religionsundervisning i många europeiska länder.

Jag ser naivt utifrån vårt svenska system.

Är min förvåning kanske snarare en fördom?

Är min egen uppfattning om deras trångsynthet min egen trångsynthet?

Det gäller att som vanligt kritiskt granska sin egen ståndpunkt och den kontext man befinner sig i för att möta de Andra.

Exempelvis ställer jag mig tveksam till Turkiets religionsundervisning. Som är konfessionellt muslimsk. Ett av argumenten är att för det är majoritet muslimer i skolan. Det är som att säga att mångfald behövs bara i skolor där mångfald finns.

Alltså explicit uttryckt - varför ska vi förstå andra om vi aldrig möter dem?

Nu finns ju strävanden från regeringsnivå att följa Mänskliga rättigheters kriterier för religionsundervisning i Turkiet, men det är tydligen svårt i ett land där man i skolan inte VILL följa detta.

Jag menar att mångfald finns överallt.
Jag menar att vi bör sträva efter respekt och förståelse för andra, världen över, även om jag inte möter dem direkt i mitt klassrum.

Det finns alltid andra runt omkring mig som tycker annorlunda om något än vad jag gör. Jag skönjar en dogmatisk inställning, till och med en fundamentalism och främlingsfientlighet och "lack of respect" hos alla som inte är intresserade av att antingen tolerera, acceptera, förstå eller respektera andra.

Tolerans infaller när jag möter något jag inte gillar själv.

Det är alltså en utgångspunkt för att intolerans eller tolerans ens ska inträffa.

Då utsätts man för oliktänkande.

Det är inte alltid det annorlunda tänkandet ska eller behöver tolereras, men utgångspunkten bör vara att förstå och respektera varför andra människor har den uppfattning de har.

Men hur tolerant ska man vara mot de intoleranta?

Nu ska vi iväg och träffa Turkiets ledande man för religiösa spörsmål - president of religous affairs, är han. Tidigare är bara Påven den enda icke-muslim som fått audiens, annars är det bara muslimska imamer i Turkiet han träffar. Vi är den första gruppen "utomstående" som han tar emot.

Det skapar ju lite nyfikenhet.

Jag har ju lite svårt för auktoriteter (eftersom de i många fall får sin auktoritet enbart pga en titel) men denna man verkar onekligen mycket intressant.

Armen Chakmakian - Distant Lands

Jag är en oxe utan tålamod.
Skällsorden haglade över bruden på hojen i Super Mario Cart.
Kan ju inte köra för fem öre.
Jag är ju egentligen ingen dålig förlorare.
Förutom när det gäller Super Mario Cart då tydligen.
Annars kunde jag inte bry mig mindre om tävlingar.
Speciellt inte de s.k. livets tävlingar.
Vem har fetast hus? Coolast bil? osv.
Couldn't care less.

Ändå har jag sedan barnsben varit en tävlingsmänniska.
Pappas arv. "Man är ju ingen så längre man inte gör något."
Men buddhistisk filosofi har hjälpt mig ur träsket.
Mitt värde ligger i mitt vara.
Min essens.
Min existens.
Ska bara banka in det längre in i huvet på mig själv så att jag verkligen känner det också.
Inte bara tror på det.


Men men, jag kraschlandade härom dagen.
I mental bemärklelse (och i super mario cart)
Min damm brast. Igen.
Alltid under semestern.
Alltid!
Jag som försöker vara vaken och verkligen arbeta med min egen självanalys.
Jämt.
Varför brister då dammen?
Och varför bygger jag ens upp en damm över huvud taget?
Hade mina känslor varit samstämmiga med mina tankar hade aldrig fler dammar byggts upp.
Men jag börjar seriöst tro att jag året runt går och lurar mig själv att jag är mindful,
jag snurrar in mig själv i en falsk verklighet, en illusion om att jag är vaken,
för att det omedvetna ska få hinna gömma sig lite längre in,
utom räckhåll för min hänsynslösa introspektion.
För jag är grymt hänsynslös mot mitt eget ego.
Till och med så andra säger "sluta var så hård mot dig själv".
Jo, den värsta bödeln har vi nog inom oss.
Min står alltid redo med en yxa för att snabbt som attan hugga huvet av varenda begär.
Men i år verkar jäveln ha gått på semester utan att ha meddelat mig.
För dammen brast. Attachments flödar i mitt liv.
Utan kontroll.

Och nu är det jag som måste städa upp i skiten.
Det som stör mig mest är att jag har tappat  skrattet i tre dagar nu.
Den där spontana känslan om att jag är fri, lycklig och tillfreds med allt.
Den spontana glädjen spolades bort av dammen som brast.

Mitt stora feta infekterade sår som jag ömsint vårdade i några år och som läkte ut fint hade visst en liten kvarvarande infektion som aldrig läker.
Som om jag blivit skadad av orchsvärd.
Jag vet vilka orcherna är iofs.
Problemet är att jag låter dem komma åt mig.
Jag säger inte nej.
Jag tillåter dem göra vad de vill.
Och vad de vill är att trasa sönder mina känslor.
Nej, föresten, de vill inte åt mina känslor. De vill åt annat.
Men det är mina känslor som lämnas kvar i rännstenen.
Och nu ligger det för många känslor i rännstenen,
så flickan blev kall.
Iskall och kraschlandad.

Jag vill inte behöva ta detta beslut.
Har skjutit upp det länge nu.
Tänkte att kanske omständigheterna runt omkring kunde fatta det åt mig.
"Ödet bestämmer åt dig, så gör det du vill, it will happen anyway."
Men nej, det tror ju inte ens jag på.
Så...jag biter. I mitt äpple.
Biter, men fastnar i tankar så jag glömmer tugga för en stund.
Äpplet är saftigt, inte så surt.
Är mest fundersam över över att äpplet existerar över hvud taget.
Att jag såg till att jag korsade dess väg.

En person ställde frågor idag.
Men de har inga svar.
En annan person ställde andra frågor, mer direkta.
Men sökte samma svar.
Svaren skulle jag hitta själv, var det meningen.
Hur lång tid har jag på mig?
Hur länge kan jag skjuta upp det?

Pratade om tomhet idag.
Och lycka.
Jag vill ju bara vara lycklig.
Men de andra då?

Vi kom fram till att jag lever ambivalent.
Kanske för att jag vill ha det så.
Men är det hållbart?


Är det ett i-landsproblem att grubbla över "varför"
när man har allt man behöver och egentligen borde vara lycklig?
Är den moderna psykoterapin ett resultat av en egofixerad grubblande fritid
som vi själva fyller med psykiskt och framför allt illusoriskt lidande?
Kanske skulle vi ha mer grundläggande problem i behovstrappan att oroa oss över så skulle vi må bättre?
Vara mer tacksamma. Inte ta varandra för givet.
Utan bara leva i nuet.
Istället för att ständigt söka mer?
Söka svar?

Italienresan bjöd på överflöd av kolhydrater. Fan.
Är grymt förbryllad över italienarnas utseende med tanke på den onyttiga mat det serveras konstant.
Cornetto till frulle, självklart massa choklad i dem,
panini (torrt, massivt, VITT bröd) med massa ost och parmaskinka emellan till lunch,
och pasta med obefintliga såser till middag.

Jag och mitt monster (har officiellt ett monster i mitt stora svarta hål till mage efter denna resa enligt italienarna eftersom jag alltid är konstant hungrig) levde på vitt mjöl i 8 dagar. Och öl. För det var ju freakin' hett.
Are you hungry? frågade de. Is your monster hungry? Is it sleeping now?
Trött och hungrig. Bambino. C'est moi.

Resan var helt underbar och sagolik såklart. På alla sätt och vis. Nästan.
Men italienarna kan INTE köra miljövänligt. Inte nånstans.
Fan, vad det irriterade mig.
Enligt Robin och Weste har jag inget backseat driver licence, även om jag tror det.
Robin har ett, säger han iaf.
Ingen kör ju bil som jag. Så är det ju bara...
Jag kör ju roligare bil nu när jag sett vad som är möjligt i Italien.
Men de borde lära sig köra i harmoni med miljön.
Så blir Malin också i harmoni. Åtminstonde med bilföraren.

Mitt humör under resan KAN ha ngt med allt jävla vitt mjöl att göra.
Deg i magen. Träning. Öl. Vin. Deg till frukost. Lunch...Middag.
Näring? Ja, i ölet då.


Kanske mest för att jag längtade hem.


Anyway, jag har så söta och underbara tankar om dig.
You make my world shine.

The Go! Team - Everyone's a VIP to someone

Kingdoms come and kingdoms fall.
Could this be our last goodbye?

Last goodbye - Seba & Paradox feat. Robert Manos