Meditating Maitreya

Jag vill inte behöva ta detta beslut.
Har skjutit upp det länge nu.
Tänkte att kanske omständigheterna runt omkring kunde fatta det åt mig.
"Ödet bestämmer åt dig, så gör det du vill, it will happen anyway."
Men nej, det tror ju inte ens jag på.
Så...jag biter. I mitt äpple.
Biter, men fastnar i tankar så jag glömmer tugga för en stund.
Äpplet är saftigt, inte så surt.
Är mest fundersam över över att äpplet existerar över hvud taget.
Att jag såg till att jag korsade dess väg.

En person ställde frågor idag.
Men de har inga svar.
En annan person ställde andra frågor, mer direkta.
Men sökte samma svar.
Svaren skulle jag hitta själv, var det meningen.
Hur lång tid har jag på mig?
Hur länge kan jag skjuta upp det?

Pratade om tomhet idag.
Och lycka.
Jag vill ju bara vara lycklig.
Men de andra då?

Vi kom fram till att jag lever ambivalent.
Kanske för att jag vill ha det så.
Men är det hållbart?


Är det ett i-landsproblem att grubbla över "varför"
när man har allt man behöver och egentligen borde vara lycklig?
Är den moderna psykoterapin ett resultat av en egofixerad grubblande fritid
som vi själva fyller med psykiskt och framför allt illusoriskt lidande?
Kanske skulle vi ha mer grundläggande problem i behovstrappan att oroa oss över så skulle vi må bättre?
Vara mer tacksamma. Inte ta varandra för givet.
Utan bara leva i nuet.
Istället för att ständigt söka mer?
Söka svar?