Meditating Maitreya

Jag är en oxe utan tålamod.
Skällsorden haglade över bruden på hojen i Super Mario Cart.
Kan ju inte köra för fem öre.
Jag är ju egentligen ingen dålig förlorare.
Förutom när det gäller Super Mario Cart då tydligen.
Annars kunde jag inte bry mig mindre om tävlingar.
Speciellt inte de s.k. livets tävlingar.
Vem har fetast hus? Coolast bil? osv.
Couldn't care less.

Ändå har jag sedan barnsben varit en tävlingsmänniska.
Pappas arv. "Man är ju ingen så längre man inte gör något."
Men buddhistisk filosofi har hjälpt mig ur träsket.
Mitt värde ligger i mitt vara.
Min essens.
Min existens.
Ska bara banka in det längre in i huvet på mig själv så att jag verkligen känner det också.
Inte bara tror på det.


Men men, jag kraschlandade härom dagen.
I mental bemärklelse (och i super mario cart)
Min damm brast. Igen.
Alltid under semestern.
Alltid!
Jag som försöker vara vaken och verkligen arbeta med min egen självanalys.
Jämt.
Varför brister då dammen?
Och varför bygger jag ens upp en damm över huvud taget?
Hade mina känslor varit samstämmiga med mina tankar hade aldrig fler dammar byggts upp.
Men jag börjar seriöst tro att jag året runt går och lurar mig själv att jag är mindful,
jag snurrar in mig själv i en falsk verklighet, en illusion om att jag är vaken,
för att det omedvetna ska få hinna gömma sig lite längre in,
utom räckhåll för min hänsynslösa introspektion.
För jag är grymt hänsynslös mot mitt eget ego.
Till och med så andra säger "sluta var så hård mot dig själv".
Jo, den värsta bödeln har vi nog inom oss.
Min står alltid redo med en yxa för att snabbt som attan hugga huvet av varenda begär.
Men i år verkar jäveln ha gått på semester utan att ha meddelat mig.
För dammen brast. Attachments flödar i mitt liv.
Utan kontroll.

Och nu är det jag som måste städa upp i skiten.
Det som stör mig mest är att jag har tappat  skrattet i tre dagar nu.
Den där spontana känslan om att jag är fri, lycklig och tillfreds med allt.
Den spontana glädjen spolades bort av dammen som brast.

Mitt stora feta infekterade sår som jag ömsint vårdade i några år och som läkte ut fint hade visst en liten kvarvarande infektion som aldrig läker.
Som om jag blivit skadad av orchsvärd.
Jag vet vilka orcherna är iofs.
Problemet är att jag låter dem komma åt mig.
Jag säger inte nej.
Jag tillåter dem göra vad de vill.
Och vad de vill är att trasa sönder mina känslor.
Nej, föresten, de vill inte åt mina känslor. De vill åt annat.
Men det är mina känslor som lämnas kvar i rännstenen.
Och nu ligger det för många känslor i rännstenen,
så flickan blev kall.
Iskall och kraschlandad.