Meditating Maitreya

Jag är instängd på ett hotell i öknen.

Det är sol och hett ute, det är hett och syrefattigt inne.
En pool på taket hade inte varit fel.

Myggorna bits här i Turkiet.

Dagarna är långa.

Jag somnar strax efter 22 och vaknar 7.30.

Hur mycket sömn kan en människa behöva?

När det dessutom är en vit vecka?

Har träsmak i röven efter konstant sittande.

Retreat är det inte på tal om. Intrycken från alla konferensbidrag gör mig matt.

Att leva i nuet är en enorm utmaning.
Jag nickar till lite när som eller vandrar iväg i någon tanke om mitt eget kommande projekt. För vad jag än möts av i form av teoretiska, metodologiska eller konfessionella diskurser kan jag inte annat än att jämföra dem med min egen kontext, mina egna erfarenheter, min egen syn eller mitt kommande projekt. Allt relateras till mig själv.

Är det kanske så vi fungerar?

Kan jag någonsin undvika att relatera till mig själv? På något sätt?

Nej. Handlar det inte om vad jag själv ska undersöka, så handlar det om vad jag eventuellt kan komma att undervisa om eller vad jag själv har för erfarenheter om ämnet. Och har jag inga erfarenheter så har jag ändå associationer om allt. ...På något sätt. Är ett ord eller begrepp helt nytt så associerar jag eller jämför jag det ändå med något jag redan känner till, för att på så sätt skapa mig en förståelse av det.

Så gör vi alltid. Vi människor.

Nåväl.

Det var ett bombattentat i Istanbul häromdagen. I ett köpcentra.

Dagen innan besökte vi ett köpcentrum här i Ankara, och förvånades över säkerhetskontrollerna på vägen in.

Ytterligare en sak jag förvånas över är den variation av sanningsanspråk som tas i bruk i olika diskurser här på konferensen, oss forskare emellan, och de sanningsanspråk som motiverar en konfessionell religionsundervisning i många europeiska länder.

Jag ser naivt utifrån vårt svenska system.

Är min förvåning kanske snarare en fördom?

Är min egen uppfattning om deras trångsynthet min egen trångsynthet?

Det gäller att som vanligt kritiskt granska sin egen ståndpunkt och den kontext man befinner sig i för att möta de Andra.

Exempelvis ställer jag mig tveksam till Turkiets religionsundervisning. Som är konfessionellt muslimsk. Ett av argumenten är att för det är majoritet muslimer i skolan. Det är som att säga att mångfald behövs bara i skolor där mångfald finns.

Alltså explicit uttryckt - varför ska vi förstå andra om vi aldrig möter dem?

Nu finns ju strävanden från regeringsnivå att följa Mänskliga rättigheters kriterier för religionsundervisning i Turkiet, men det är tydligen svårt i ett land där man i skolan inte VILL följa detta.

Jag menar att mångfald finns överallt.
Jag menar att vi bör sträva efter respekt och förståelse för andra, världen över, även om jag inte möter dem direkt i mitt klassrum.

Det finns alltid andra runt omkring mig som tycker annorlunda om något än vad jag gör. Jag skönjar en dogmatisk inställning, till och med en fundamentalism och främlingsfientlighet och "lack of respect" hos alla som inte är intresserade av att antingen tolerera, acceptera, förstå eller respektera andra.

Tolerans infaller när jag möter något jag inte gillar själv.

Det är alltså en utgångspunkt för att intolerans eller tolerans ens ska inträffa.

Då utsätts man för oliktänkande.

Det är inte alltid det annorlunda tänkandet ska eller behöver tolereras, men utgångspunkten bör vara att förstå och respektera varför andra människor har den uppfattning de har.

Men hur tolerant ska man vara mot de intoleranta?

Nu ska vi iväg och träffa Turkiets ledande man för religiösa spörsmål - president of religous affairs, är han. Tidigare är bara Påven den enda icke-muslim som fått audiens, annars är det bara muslimska imamer i Turkiet han träffar. Vi är den första gruppen "utomstående" som han tar emot.

Det skapar ju lite nyfikenhet.

Jag har ju lite svårt för auktoriteter (eftersom de i många fall får sin auktoritet enbart pga en titel) men denna man verkar onekligen mycket intressant.

Armen Chakmakian - Distant Lands