Positivitet X vänner = hälsa
Malins må-bra-teori.
Inte kvantfysik direkt,
utan snarare sunt förnuft och leverne.
Jag fick inte jobbet.
Hade iofs redan en intuitiv känsla av att så var fallet, men ändå,
jag blev förvånad - för det stod mellan "han" eller mig.
"Han" fick det pga tidigare erfarenheter inom den verksamheten.
Moment 22 liksom. Hur ska jag få mina erfarenheter då? Lotto eller?Jaja, nu känner jag mig inte värdelös längre iaf.
Det var ju en hel drös som sökte.
Inte för att jag tror att jag är det,
men ibland undar man ju.
När ska arbetsmarknaden inse att mitt arbete är viktigt?!
Inte viktigare än cancerforskning,
Men att arbeta med religion- och mångfaldsfrågor är viktigt för det "gör människor snälla".
Och det villl vi ju ha...eller?!
Speciellt när man går in i en fördomsfull grupp med information och budskap
och går därifrån och har sett åhörarna fått insikter och förståelse.
DET ger mening.
Med min bakgrund finns det jobb, även om de är få.
Men de är ruskigt roliga jobb.
Jag kan vänta.
För tänk om jag dör imorn.
Då är all strävan efter framtidskontroll rätt värdelös.
Tills dess tränar jag för EM i Shorinjikempo.
Någon som vill sponsra mig?
Jag är väldigt snäll och söt.
Och kan slåss ;-)
Helgen var ruskigt skön.
Underbara minnen. Tack mina vänner.
Längst ute på Lidingö har jag premiärgrillat, bastat och badat - i mars månad.
Halleluja.
Anna serverade mig nygräddade våfflor med grädde och sylt varje frukost,
Samtidigt som jag hade en fluffig katt i knät
och jag beundrade den vackra utsikten ned mot sjön.
Hotell släng dig i väggen. Det HÄR var kvalitet.
Vi har på allvar kommit igång med träningen nu
och satt ihop en hel embu med lagom många kast, roliga sparkar och slag.
Det blir nog finfint.
Anna och Lovisa kommer nog vinna SM.
Men jag och Lisa är rätt bra vi med. För att vara oss.
Bara vi kan ta oss i kragen och sluta skratta sönder varje träningspass.
Men varför ha tråkigt när man kan ha kul?
Lisa körde till Stockholm C på 2 h, 40 min.
Anna (polis) bara skakade på huvet.
Lisa fick inga våfflor.
Det ploppar (eller sprutar som Weste sa) ut barn till höger och vänster i bekantskapskretsen.
Och appropå det, dagens visdomsord:
"When we try to teach our children about life
our children teach us what life is all about"
Ödet hit och ödet dit
Det har varit mycket snack om ödet på senare tid.
Jag vet.
Men det är så verkligheten upplevs.
Som om slumpen...är förutbestämd.
Går det?
Stressforskning har visat att vi människor mår bra och klarar av mer när vi har en hög grad av kontroll över våra liv. Kontrollen kan väsentligen utövas på två sätt - det ena är att påverka det vi kan och det andra är att acceptera det vi inte kan påverka. Det är en paradox att vi faktiskt kan uppleva att vi har en högre grad av kontroll genom att på detta sätt inte utöva någon kontroll. (Utdrag ur min mindfulnesskurs)
Kanske är det så att jag tror på ödet för att
min hjärna skulle slå bakut om jag trodde annat?
Idén om en slumpartad verklighet skulle få den,
och vidare mig, överhettad och förvirrad
(eftersom jag gärna vill ha "lite" kontroll).
Känslan av att ödet rycker in får mig att slappna av
och ta motgångar (och rent jävelskap)
som jag anser drabba mig
mycket lättare, med inställningen att
"det är liksom meningen att jag ska gå igenom det här."
Finns det en mening med allt?
Vart finns vägskälen?
Hur ser mitt (mina) parallella universum ut?
En helt annan fråga - kan man känna (få en sinnesförnimmelse) av sin hjärna?
Låtval - hur kommer det sig att jag "hör" musik som just jag gör och gillar just den musiken?
Koppling öra, hjärna, nervsystem, tolkning - den här är bra?!
Jag vet.
Men det är så verkligheten upplevs.
Som om slumpen...är förutbestämd.
Går det?
Stressforskning har visat att vi människor mår bra och klarar av mer när vi har en hög grad av kontroll över våra liv. Kontrollen kan väsentligen utövas på två sätt - det ena är att påverka det vi kan och det andra är att acceptera det vi inte kan påverka. Det är en paradox att vi faktiskt kan uppleva att vi har en högre grad av kontroll genom att på detta sätt inte utöva någon kontroll. (Utdrag ur min mindfulnesskurs)
Kanske är det så att jag tror på ödet för att
min hjärna skulle slå bakut om jag trodde annat?
Idén om en slumpartad verklighet skulle få den,
och vidare mig, överhettad och förvirrad
(eftersom jag gärna vill ha "lite" kontroll).
Känslan av att ödet rycker in får mig att slappna av
och ta motgångar (och rent jävelskap)
som jag anser drabba mig
mycket lättare, med inställningen att
"det är liksom meningen att jag ska gå igenom det här."
Finns det en mening med allt?
Vart finns vägskälen?
Hur ser mitt (mina) parallella universum ut?
En helt annan fråga - kan man känna (få en sinnesförnimmelse) av sin hjärna?
Låtval - hur kommer det sig att jag "hör" musik som just jag gör och gillar just den musiken?
Koppling öra, hjärna, nervsystem, tolkning - den här är bra?!
Pluralistisk ignorans
Vilken knepig helg.
Måste jag säga.
Det är så fruktansvärt tragiskt
att behöva använda självförsvar.
Igår kände jag mig kränkt. På nåt sätt.
Å Johans vägnar.
Jag har bestämt mig för att inte vara ignorant,
utan bryta sociala normer beträffande ingripande
i situationer där en människa riskerar att bli illa behandlad.
Jag anser inte att var och en bör sköta sitt.
Inte om det drabbar andra.
Andra människor bör komma i första hand oftare.
Man är nog så egoistisk som person ändå
och handlar utifrån sitt eget bästa. Jämt och ständigt.
Inom psykologin kallar man det pluralistisk ignorans -
ingen ingriper alltså gör inte jag heller det.
Eller ansvarsdiffusion -
det är någon annans yttersta ansvar att göra något, inte mitt.
Och om alla agerar efter detta så får vi ett svenskt samhälle -
där ingen j*el ingriper (ex i bråk).
Ingen vågar. Ingen bryr sig. Ingen ser. Ingen hör. Ingen vill veta av.
Göm dig och gå hem då. Men börja odla på ditt samvete.
För nästa gång kan du vara du själv som blir oskyldigt påhoppat.
Jag ska göra mitt yttersta för att hädanefter ingripa om jag hamnar i en sådan situation
- även där jag inte känner vederbörande. Folk får tycka vad de vill om det. De får tro vad de vill om mig.
För jag vet hur det att bli ignorerad. Jag har upplevt dess konsekvenser.
Att det kan finnas så mycket omotiverat hat...
Vad kan vi göra åt det?
There are no mistakes, no coincidences.
All events are blessings given to us to learn from.
Elisabeth Kuebler-Ross
Jag tror på ödet.
Sa jag det?
Måste jag säga.
Det är så fruktansvärt tragiskt
att behöva använda självförsvar.
Igår kände jag mig kränkt. På nåt sätt.
Å Johans vägnar.
Jag har bestämt mig för att inte vara ignorant,
utan bryta sociala normer beträffande ingripande
i situationer där en människa riskerar att bli illa behandlad.
Jag anser inte att var och en bör sköta sitt.
Inte om det drabbar andra.
Andra människor bör komma i första hand oftare.
Man är nog så egoistisk som person ändå
och handlar utifrån sitt eget bästa. Jämt och ständigt.
Inom psykologin kallar man det pluralistisk ignorans -
ingen ingriper alltså gör inte jag heller det.
Eller ansvarsdiffusion -
det är någon annans yttersta ansvar att göra något, inte mitt.
Och om alla agerar efter detta så får vi ett svenskt samhälle -
där ingen j*el ingriper (ex i bråk).
Ingen vågar. Ingen bryr sig. Ingen ser. Ingen hör. Ingen vill veta av.
Göm dig och gå hem då. Men börja odla på ditt samvete.
För nästa gång kan du vara du själv som blir oskyldigt påhoppat.
Jag ska göra mitt yttersta för att hädanefter ingripa om jag hamnar i en sådan situation
- även där jag inte känner vederbörande. Folk får tycka vad de vill om det. De får tro vad de vill om mig.
För jag vet hur det att bli ignorerad. Jag har upplevt dess konsekvenser.
Att det kan finnas så mycket omotiverat hat...
Vad kan vi göra åt det?
There are no mistakes, no coincidences.
All events are blessings given to us to learn from.
Elisabeth Kuebler-Ross
Jag tror på ödet.
Sa jag det?
Det snöar igen.
Mysigt.
Grove Armada - Drifted
Mysigt.
Grove Armada - Drifted
Medveten i praktiken
Det är så dålig karaktär av mig.
Här sitter jag och ältar och grämer mig över föreläsningen jag hade.
Den gick ju bra. Folk ville gå kursen som följer. Ingen somnade, ingen dog.
Alla verkade nöjda.
Utom jag såklart.
Är det inte alltid så när vi vill prestera max?
Den enda som fäller oss vid mållinjen är vi själva.
Bara jag jag jag som tolkar det hela på ett negativt sätt.
Ger mig själv låg självkänsla, och ger mig inte ro i sinnet att vara nöjd.
Hjärnan skriker prestationsångest.
Och ändå var det PRECIS DET HÄR jag föreläste om.
Att vi människor är fruktansvärt dåliga
på att förutsäga framtiden.
Det bra blir aldrig så bra som vi tänkt oss,
och det dåliga blir aldrig så dåligt som vi föreställt oss.
Och att vi projicerar fantasier
om hur vi VILL att något ska vara,
där förväntningar och önskningar
aldrig motsvarar verkligheten.
Jag borde lära av mig själv och börja se verkligheten som den är.
Inte som jag vill att den ska vara.
Acceptera verkligheten också som den är.
Inte för att jag tycker om det jag accepterar, men för att det är så det är.
PUNKT SLUT.
Varför ska det då vara så svårt?
Det går inte att ändra på det som varit.
Så det är bara att "gilla läget".
Oro och ältande skapar bara negativa effekter i kroppen som
till slut får mig i en nedåtgående spiral.
Lätt i teorin. Men hur är det i praktiken.
Hur svårt är det egentligen att göra sig av med en gammal vana?
En dålig sådan.
4 veckor brukar forskare säga.
Men beträffande medveten närvaro verkar det ta en livstid.
Jag ska nog sluta föreläsa.
Det var roligare förr.
och jag gjorde ett bättre jobb förr.
I fantasierna funkar allt skitbra.
I repetitionerna med.
Men verkligheten verkar inte vilja spela med.
Vi spelar i två ligor,
två olika dimensioner,
verkligheten och jag.
Nu för tiden VET jag rent teoretiskt hur en exemplarisk föreläsning skall gå till,
Hur man tilltalar publiken, hur man varierar, blablala, fångar intresse, blablabla.
Men återigen så blir det inte som jag tänkt. Attans banan liksom. *blåsa tuggumibubbla och verka dum*
100% satsar jag inte på.
Utan jag försöker få allt att bli 67% bra. Då kan jag vara nöjd.
Det var svårare när det var vänner där.
Främlingar känner jag inte samma krav inför.
Jag behöver inte uppnå perfektion inför främlingar.
Viss kvalitet förståss, men inte perfektion.
men för vänner...
Självklart ställer vänner inga krav.
Det gör man så bra själv inför dem.
Är det därför det alltid blir jobbigare?
För att man kan komma att möta den där upplevelsen igen?
En främling kommer inte fram och säger att man är dålig.
Inte vänner heller. Men....
Det är ju ändå de som betyder något.
Vad de tycker, och vad de säger. Till en själv och andra.
Men framför allt är det i min egen fantasi alla spöken finns.
Tankar om framtiden som jag vill ha kontroll över,
och oron över att mina misstag i det förgånga skall komma ikapp mig.
Jag är nog rädd att dömas efter en enda händelse.
Att andra inte skall se min potential.
Så därför försöker jag vara mångsidig.
Inte fastna i spår.
Men just nu har jag fastnat.
Samtidigt som jag skriver av mig inser jag dumheten i att reagera som jag gör.
Helt plötsligt när jag skriver blir problem så triviala.
I tankarna är allt alltid mycket värre.
Känslan som finns kvar av kvällen är mycket värre innan än efter en djupare reflektion.
För jag inser min fåfänga i att tro att jag skall vara perfakt och att andra skall tycka det med.
Jag VET bättre än så.
Och jag KAN bättre än så.
Utom när det just gäller...som mest.
Det är väl då den medvetna närvaron hamnar i skymundan.
När "hotet" blir för starkt. När motgångarna för svåra.
När amygdalan härjar fritt och ökar i sin aktivitet.
Är hippcampus helt skrutten hos mig eller?
Jag börjar ju undra eftersom jag har så svårt för att vara medveten.
Det är nog dags för en kurs i mindfulness nu, eller vad sägs?
Här sitter jag och ältar och grämer mig över föreläsningen jag hade.
Den gick ju bra. Folk ville gå kursen som följer. Ingen somnade, ingen dog.
Alla verkade nöjda.
Utom jag såklart.
Är det inte alltid så när vi vill prestera max?
Den enda som fäller oss vid mållinjen är vi själva.
Bara jag jag jag som tolkar det hela på ett negativt sätt.
Ger mig själv låg självkänsla, och ger mig inte ro i sinnet att vara nöjd.
Hjärnan skriker prestationsångest.
Och ändå var det PRECIS DET HÄR jag föreläste om.
Att vi människor är fruktansvärt dåliga
på att förutsäga framtiden.
Det bra blir aldrig så bra som vi tänkt oss,
och det dåliga blir aldrig så dåligt som vi föreställt oss.
Och att vi projicerar fantasier
om hur vi VILL att något ska vara,
där förväntningar och önskningar
aldrig motsvarar verkligheten.
Jag borde lära av mig själv och börja se verkligheten som den är.
Inte som jag vill att den ska vara.
Acceptera verkligheten också som den är.
Inte för att jag tycker om det jag accepterar, men för att det är så det är.
PUNKT SLUT.
Varför ska det då vara så svårt?
Det går inte att ändra på det som varit.
Så det är bara att "gilla läget".
Oro och ältande skapar bara negativa effekter i kroppen som
till slut får mig i en nedåtgående spiral.
Lätt i teorin. Men hur är det i praktiken.
Hur svårt är det egentligen att göra sig av med en gammal vana?
En dålig sådan.
4 veckor brukar forskare säga.
Men beträffande medveten närvaro verkar det ta en livstid.
Jag ska nog sluta föreläsa.
Det var roligare förr.
och jag gjorde ett bättre jobb förr.
I fantasierna funkar allt skitbra.
I repetitionerna med.
Men verkligheten verkar inte vilja spela med.
Vi spelar i två ligor,
två olika dimensioner,
verkligheten och jag.
Nu för tiden VET jag rent teoretiskt hur en exemplarisk föreläsning skall gå till,
Hur man tilltalar publiken, hur man varierar, blablala, fångar intresse, blablabla.
Men återigen så blir det inte som jag tänkt. Attans banan liksom. *blåsa tuggumibubbla och verka dum*
100% satsar jag inte på.
Utan jag försöker få allt att bli 67% bra. Då kan jag vara nöjd.
Det var svårare när det var vänner där.
Främlingar känner jag inte samma krav inför.
Jag behöver inte uppnå perfektion inför främlingar.
Viss kvalitet förståss, men inte perfektion.
men för vänner...
Självklart ställer vänner inga krav.
Det gör man så bra själv inför dem.
Är det därför det alltid blir jobbigare?
För att man kan komma att möta den där upplevelsen igen?
En främling kommer inte fram och säger att man är dålig.
Inte vänner heller. Men....
Det är ju ändå de som betyder något.
Vad de tycker, och vad de säger. Till en själv och andra.
Men framför allt är det i min egen fantasi alla spöken finns.
Tankar om framtiden som jag vill ha kontroll över,
och oron över att mina misstag i det förgånga skall komma ikapp mig.
Jag är nog rädd att dömas efter en enda händelse.
Att andra inte skall se min potential.
Så därför försöker jag vara mångsidig.
Inte fastna i spår.
Men just nu har jag fastnat.
Samtidigt som jag skriver av mig inser jag dumheten i att reagera som jag gör.
Helt plötsligt när jag skriver blir problem så triviala.
I tankarna är allt alltid mycket värre.
Känslan som finns kvar av kvällen är mycket värre innan än efter en djupare reflektion.
För jag inser min fåfänga i att tro att jag skall vara perfakt och att andra skall tycka det med.
Jag VET bättre än så.
Och jag KAN bättre än så.
Utom när det just gäller...som mest.
Det är väl då den medvetna närvaron hamnar i skymundan.
När "hotet" blir för starkt. När motgångarna för svåra.
När amygdalan härjar fritt och ökar i sin aktivitet.
Är hippcampus helt skrutten hos mig eller?
Jag börjar ju undra eftersom jag har så svårt för att vara medveten.
Det är nog dags för en kurs i mindfulness nu, eller vad sägs?
Allah
10.45 Muslimsk bönestund på Kvarnbergsskolan. Vi tog alla upp händerna och sade Allah-u-Akbar,
som betyder Gud är större,
satte oss ned på knä och lutade pannan mot mattan.
Allah är arabiska för Gud. Många tror att det är namnet på muslimernas Gud, och det är alltid lika roligt att berätta att det är samma Gud. Att kristna i arabländer också säger Allah, precis som muslimer i Sverige säger Gud" Man ser själva A-ha ögonblicket, hur ansiktet lyser upp med insikten om att vi inte är så olika.
Just nu utbildas muslimska fredsagenter i Sverige -
muslimska ungdomar som vill verka för fred.
Varför skriver inte tidningarna mer om detta?
Hur kommer det sig att islam förknippas med krig snarare än fred, trots det faktum att islam betyder just "att finna frid/fred i Gud". Kan det ha att göra med att 85 av 95 artiklar i media handlar om islamsk fundamentalism...när det istället borde heta ex politisk islam.
Resultat är att i en undersökning för ett par år sedan ansåg 50% av svenskarna att muslimer inte bör ha samma rättigheter som andra människor.
Men hej o hå. Övergav de tanken om mänskliga rättigheter samma minut som de öppnade tidningen? Eller har de en skev definition av "alla" i tanken om ALLA människors lika värde?
Jag suckar och stönar och lovprisar utbildning.
Synd att rädsla ibland kommer i vägen för sunt förnuft och intellekt.
Iaf, dagens guidning av religioner i Sverige gick bra. På torsdag är nästa stora uppdrag: föreläsning om Mindfulness. Jag hoppas jag inte krånglar till det så för mig, som jag brukar.
Men varför oroa sig för något? Det är som att betala ränta på ett lån man inte ens tagit. Det kommer bli alldeles behövligt och nyttigt för mig själv att hålla den här mindfulnesskursen.
Det är svårt att ta sig tid,
det är svårt att simma motströms,
det är svårt att vara medveten.
Men det är alldeles fullkomligt...behövligt.
Själen suktar efter näring.
Och näring ska den få.
Det blåser upp till storm
Jag blir tokig...på mig själv.
Ingen kontinuitet. Alls.
Inte nån stans. Inte ens en gnutta i ett litet hörn.
Jag pratar om mig själv.
Och mitt humör.
Fan.
Just nu går jag på svordomsavvänjning här hemma.
Ja, det märks ju inte här.
Men rätt som det är, spec om något driver mig till vansinne,
så slinker det ur en och annan "jävel".
Sen hittar jag lugnet inom mig och skriver istället
nåt tänkvärd, fint pladdertjafs här på bloggen.
Hyckleri, jag veeet. Men jag försöker iaf.
Jag försöker lyssna till kloka ord och bli en klok dam.
För oftast känner jag mig så. Och oftast är jag en.
Klok och vis kvinna som tror hon är nära upplysningstillstånd.
Men som sagt inte alltid.
Det är nog snarare ett upplösningstillstånd.
Som en 5-årings jojo.
Ena stunden glad som en lärka, from som en ihjälstucken tiger,
andra stunden en lönnmördare på fri fot.
Per sa det när han mötte mig på vägen - du ser ut som en ninja.
Kanske var det mina känslor av lustmord han såg rätt igenom.
Kom ihåg det - man ska aldrig göra en kvinna med PMS upprörd.
Nu för tiden får jag nålar i huvet för sånt. Och sockersug.
100 spänn på att det hänger ihop.
För mycket fukt och hetta har jag i kroppen, säger ackupunktören.
Ja..enligt mig blir det tillsammans en explosion. Tro mig.
I vilket fall, jag fick två nålar i huvet i dag med, och pang så var mitt entusiastiska humör,
tankar om fred på jorden och mitt tillstånd som euforsikt borta. *Poff* - borta.
Kvar blev enbart en extrem trötthet och en deprimerad känsla,
likt en övergiven barnunge som precis hittat sin kattunge ihjälkörd.
Allt är fel. Allt är jobbigt. Allt är fördjävligt. Inte ens choklad kan trösta mig.
Förra gången fick jag inga bieffekter alls av ackupunkturen.
Första gången och idag kom alla. Självklart på en gång.
Men det blir ju bättre av det. Det känner jag.
Att äntligen slippa den där varulvsförvandlingen varje månad.
Slippa bli oförklarligt ledsen eller överdrivet sårad av..
ja, ingenting.
Irriterad för...
minsta lilla motgång.
Sånt som gemene man inte ens skulle kalla motgång.
Nån stans på vägen tog energin i mitt liv bara slut.
Ingen kontinuitet. Alls.
Inte nån stans. Inte ens en gnutta i ett litet hörn.
Jag pratar om mig själv.
Och mitt humör.
Fan.
Just nu går jag på svordomsavvänjning här hemma.
Ja, det märks ju inte här.
Men rätt som det är, spec om något driver mig till vansinne,
så slinker det ur en och annan "jävel".
Sen hittar jag lugnet inom mig och skriver istället
nåt tänkvärd, fint pladdertjafs här på bloggen.
Hyckleri, jag veeet. Men jag försöker iaf.
Jag försöker lyssna till kloka ord och bli en klok dam.
För oftast känner jag mig så. Och oftast är jag en.
Klok och vis kvinna som tror hon är nära upplysningstillstånd.
Men som sagt inte alltid.
Det är nog snarare ett upplösningstillstånd.
Som en 5-årings jojo.
Ena stunden glad som en lärka, from som en ihjälstucken tiger,
andra stunden en lönnmördare på fri fot.
Per sa det när han mötte mig på vägen - du ser ut som en ninja.
Kanske var det mina känslor av lustmord han såg rätt igenom.
Kom ihåg det - man ska aldrig göra en kvinna med PMS upprörd.
Nu för tiden får jag nålar i huvet för sånt. Och sockersug.
100 spänn på att det hänger ihop.
För mycket fukt och hetta har jag i kroppen, säger ackupunktören.
Ja..enligt mig blir det tillsammans en explosion. Tro mig.
I vilket fall, jag fick två nålar i huvet i dag med, och pang så var mitt entusiastiska humör,
tankar om fred på jorden och mitt tillstånd som euforsikt borta. *Poff* - borta.
Kvar blev enbart en extrem trötthet och en deprimerad känsla,
likt en övergiven barnunge som precis hittat sin kattunge ihjälkörd.
Allt är fel. Allt är jobbigt. Allt är fördjävligt. Inte ens choklad kan trösta mig.
Förra gången fick jag inga bieffekter alls av ackupunkturen.
Första gången och idag kom alla. Självklart på en gång.
Inom mig pågår ett krig. En snöstorm.
Men det blir ju bättre av det. Det känner jag.
Att äntligen slippa den där varulvsförvandlingen varje månad.
Slippa bli oförklarligt ledsen eller överdrivet sårad av..
ja, ingenting.
Irriterad för...
minsta lilla motgång.
Sånt som gemene man inte ens skulle kalla motgång.
Nån stans på vägen tog energin i mitt liv bara slut.
Visst är det lätt att vara efterklok?
Hur många gånger har man inte sagt,
att det där skulle jag gjort, tagit itu med etc etc bla bla
för länge sen....för länge, länge sen.
Till slut känner man inte igen sig längre.
"Det var en gång" stuket.
En gång som handlade om en annan. Som inte var jag.
Som en saga, en fairytale, eller snarare en spökhistoria.
Spöket var jag. Eller så är jag spöket nu.
För jag känner inte igen mig i den jag var för 10 år sedan.
Iofs fortfarande dum och naiv. Men på ett helt annat sätt.
Och nu har jag tagit tag i "det".
I mig alltså.
Det där jag kallar jag och du kallar hon.
Att ta sig ur en livskris är inget som sker över en natt.
Den kommer ofta inte över en dag heller.
Helt plötsligt har man erkänt att man har den.
Då har man oftast redan kommit en bit på vägen i den.
Dagens film: Casshern
Kamasutra
Idag är jag kåt.
Får man säga så? Eller skriva i det här fallet.
Det är ju inte likt mig liksom.
Att vara så provocerande.
Inte mitt vanliga typ av ordval här iaf.
Jag talar ju bara om vikten av meditation,
slänger upp filosofiska visdomsord,
eller fina bilder på japanska körsbärsträd.
Så vart passar kåt in bilden?
Nej, det stämmer inte.
Men jag är kvinna.
Jag är en människa jag med.
Jag behöver få skriva om annat ibland också.
Och idag är jag kåt.
Typiskt det där.
Att det blir som värst när man ändå inte kan få de som man vill.
När blodet bara forsar ur en.
Som en jävla fontän. haha
Nej men, en svordom mitt i allt.
Nu börjar den här inlägget spåra ur. Eller?
Nja, jag har allt fler sidor.
Och idag har jag sett på stand-up.
Skrattat lite. Frigjort endorfiner.
Och då blir jag tydligen frispråkig.
Eller så är det ångorna från gårdagen som lämnar min kropp med ett avtryck.
Eller...bakiskåt. Är det så det kallas.
Ja, det är ett välkänt fenomen.
Blev det för personligt så är det bara att sluta läsa.
Men är det något jag är så är det personlig.
Spela roll om det är intima upplevelser av det ena eller andra?
Avslöjanden om en from kvinnas sexliv,
eller bråddjupa inlägg om döden och meningen med livet?
Vad vill man helst läsa.
Vad vill man helst berätta.
Det hade väl passat bättre att här skriva lite filosofiskt om kamasutra.
Men det tänker jag inte göra.
Jag köpte en bok i Indien om det
men har inte gjort så mycket av den kunskapen direkt.
Undrar varför. Ren dumhet kanske kom i vägen.
Kan det vara så enkelt?
Tur att man är lite mänsklig ändå
och känner vikten av att variera sig.
För sin egen skull alltså.
Så jag inte tröttnar på mig själv.
Skämt och sido.
Skulle man kanske ta och göra någonting åt den här dagen?
Bilden hittade jag här.
På en tysk hemsida dessutom.
Passande.
http://www.archiv-verlag.at/index2.html?/inhalte/produkte/kamasutra/kamasutra.html
Får man säga så? Eller skriva i det här fallet.
Det är ju inte likt mig liksom.
Att vara så provocerande.
Inte mitt vanliga typ av ordval här iaf.
Jag talar ju bara om vikten av meditation,
slänger upp filosofiska visdomsord,
eller fina bilder på japanska körsbärsträd.
Så vart passar kåt in bilden?
Nej, det stämmer inte.
Men jag är kvinna.
Jag är en människa jag med.
Jag behöver få skriva om annat ibland också.
Och idag är jag kåt.
Typiskt det där.
Att det blir som värst när man ändå inte kan få de som man vill.
När blodet bara forsar ur en.
Som en jävla fontän. haha
Nej men, en svordom mitt i allt.
Nu börjar den här inlägget spåra ur. Eller?
Nja, jag har allt fler sidor.
Och idag har jag sett på stand-up.
Skrattat lite. Frigjort endorfiner.
Och då blir jag tydligen frispråkig.
Eller så är det ångorna från gårdagen som lämnar min kropp med ett avtryck.
Eller...bakiskåt. Är det så det kallas.
Ja, det är ett välkänt fenomen.
Blev det för personligt så är det bara att sluta läsa.
Men är det något jag är så är det personlig.
Spela roll om det är intima upplevelser av det ena eller andra?
Avslöjanden om en from kvinnas sexliv,
eller bråddjupa inlägg om döden och meningen med livet?
Vad vill man helst läsa.
Vad vill man helst berätta.
Det hade väl passat bättre att här skriva lite filosofiskt om kamasutra.
Men det tänker jag inte göra.
Jag köpte en bok i Indien om det
men har inte gjort så mycket av den kunskapen direkt.
Undrar varför. Ren dumhet kanske kom i vägen.
Kan det vara så enkelt?
Tur att man är lite mänsklig ändå
och känner vikten av att variera sig.
För sin egen skull alltså.
Så jag inte tröttnar på mig själv.
Skämt och sido.
Skulle man kanske ta och göra någonting åt den här dagen?
Bilden hittade jag här.
På en tysk hemsida dessutom.
Passande.
http://www.archiv-verlag.at/index2.html?/inhalte/produkte/kamasutra/kamasutra.html
En ny dag
Så var helgens jobb på museet klart.
Relaterade i en ny jobbkontakt, en intressant sådan.
Mitt jobb var att hålla i en multireligiös workshop,
buddhistisk böne- och meditationsstund
och en modevisning med kläder från alla världens hörn.
Å de gick jämt görbra, som vi värmlänningar milt uttrycker oss.
Skönt att det klaffar i livet, now these days.
Min frisör är guld värd.
Han bjöd mig dessutom på princesstårta.
Så bortskämd har jag blivit de senaste veckorna
att jag börjar känna mig omåttligt princessfjollig igen.
Men det är ju så med livet. Ibland är det ren skit,
eller till och med rent helvete kan det kännas som.
Och ibland är det rena himmelriket.
Vart tog medelvägen vägen?
I diket?
Eller är det jag och min känslomässiga obalans
som upplever allt svart/vitt.
Utan gråzoner?
Helt omedvetet i så fall.
Det kan jag garantera.
Jag förespråkar ju grått.
Och jag försöker numer,
obs - numer,
se förnuftigt på framtiden.
Det enda vi med säkerhet kan veta -
är att allt kommer att förändras.
Inget är bestående,
allt är föränderligt,
för att säga det på två,
helt okomplicerade sätt.
En dag kommer även jag
att bli mamma.
Då ska ungen heta Jade.
Pendulum - Still Grey
Lite allmänt om allt - eg inget om mindre relevant
Så vad kan det här nya året bjuda på?
Ljusa förhoppningar, glada miner, djupare vänskap och att jag ska ta tag i mig själv.
Inte slösa bort mitt liv framför datorn så mycket. Slösurfande och chattande. Blä.
Det suger musten och tiden ur mig.
Och skadar mina relationer.
Det här året blir det mestadels jobb framför datorn. *lovar*
Vad mycket tid vi måste haft förr, när inte internet fanns!
Inför det nya året är det ingen idé att göra upp planer,
för jag följder dem ju inte alltid ändå.
Även om ett kontrollfreak som jag inte kan annat än planera.
Jag måste pussas mer bara. Det måste jag.
Fast det behöver jag inte planera in.
Men pussas ska jag göra.
Med alla mina nära och kära.
En resa är ju ett måste, eller?
Redan i vår tror jag. Det gör gott för själen.
Eller var det chärleken jag tänkte på.
En romantisk weekendtrip till nån gammal medelhavsstad.
Ju mer jag ser av världen, desto mer nyfiken blir jag!
Ett EM kanske det blir. I Italien.
Det beror på om jag orkar det där med att ta tag i mig själv
som jag lovade några rader ovanför.
Och om jag inte blir motarbetad av för mycket jobb
och en viss person som gör allt för att jag ska sluta träna.
Det är tufft.
Klarar jag att ta mig iväg,
dvs bestämmer jag mig för att satsa på det,
då ska jag ta ledigt hela sommaren och bara umgås.
För det kommer det bli lite av isf är jag rädd för.
Är det värt det?
Egentligen borde jag satsa på något som ger mer lön.
Typ ett välbetalt jobb.
Skriva mer artiklar och ge ut i ämnet.
Dvs mer än noll, vilket är siffran jag ligger på nu.
Som jag har tänkt göra i över ett års tid nu men inte hunnit.
Hunnit. Valt att prioritera kanske det ska stå.
Hur mycket är slump och hur mycket är ödet?
Undrar vad för typ av retreat jag kommer hamna på år 2007.
Undrar om det blir några deltagare till mina kurser i mindfulness.
Det skulle jag själv behöva faktiskt.
Både ge och få.
Vet ni att ge en kurs i meditation kan vara stressigt?!
Det blir lätt så om man skjuter upp arbetet in i det sista
och samtidigt är perfektionist.
Då är det som uppgjort att skapa kaos i huvudet.
Så jag borde ge kurserna,
så jag slutar skjuta upp meditationen.
Är det verkligen så det ska va?
Vart är drivkraften att gå upp kl 4 och meditera 11 timmar om dagen?
Jag hade den för ett par månader sedan.
Men någonstans på vägen blev jag ett vanedjur igen
som hellre sover än anstränger mig.
Hellre ligger och kramas i sängen, ser en film,
eller läser en bok om livsfilosofi,
än praktiserar riktig metta och dhamma.
Slappt, slarvigt, slött.
Mänskligt.
Oh, how I wish I was different!
Att skriva av sig offentligt så här - är det ett mänskligt behov,
ett nödvändigt ont,
ett patetiskt terapeutiskt försök att skapa mening i tillvaron
eller bara ett sätt att fördriva tiden?
Kanske är det en bekräftelsegrej, eller?
Vem lyssnar?
Vem begriper?
Vem fnyser?
Vem pladdrar?
Vem bryr sig?
Kanske Molgan - min låtsasterapeut
som i samma stund som jag skrivit av mig
löser mina problem och ger mig insikt i livet.
Visst är han bra?
Bildtext: Nyår. En dag förra året.
Laidback - Beautiful Day (Banzai Republic vs Trentmoller mix)
Ljusa förhoppningar, glada miner, djupare vänskap och att jag ska ta tag i mig själv.
Inte slösa bort mitt liv framför datorn så mycket. Slösurfande och chattande. Blä.
Det suger musten och tiden ur mig.
Och skadar mina relationer.
Det här året blir det mestadels jobb framför datorn. *lovar*
Vad mycket tid vi måste haft förr, när inte internet fanns!
Inför det nya året är det ingen idé att göra upp planer,
för jag följder dem ju inte alltid ändå.
Även om ett kontrollfreak som jag inte kan annat än planera.
Jag måste pussas mer bara. Det måste jag.
Fast det behöver jag inte planera in.
Men pussas ska jag göra.
Med alla mina nära och kära.
En resa är ju ett måste, eller?
Redan i vår tror jag. Det gör gott för själen.
Eller var det chärleken jag tänkte på.
En romantisk weekendtrip till nån gammal medelhavsstad.
Ju mer jag ser av världen, desto mer nyfiken blir jag!
Ett EM kanske det blir. I Italien.
Det beror på om jag orkar det där med att ta tag i mig själv
som jag lovade några rader ovanför.
Och om jag inte blir motarbetad av för mycket jobb
och en viss person som gör allt för att jag ska sluta träna.
Det är tufft.
Klarar jag att ta mig iväg,
dvs bestämmer jag mig för att satsa på det,
då ska jag ta ledigt hela sommaren och bara umgås.
För det kommer det bli lite av isf är jag rädd för.
Är det värt det?
Egentligen borde jag satsa på något som ger mer lön.
Typ ett välbetalt jobb.
Skriva mer artiklar och ge ut i ämnet.
Dvs mer än noll, vilket är siffran jag ligger på nu.
Som jag har tänkt göra i över ett års tid nu men inte hunnit.
Hunnit. Valt att prioritera kanske det ska stå.
Hur mycket är slump och hur mycket är ödet?
Undrar vad för typ av retreat jag kommer hamna på år 2007.
Undrar om det blir några deltagare till mina kurser i mindfulness.
Det skulle jag själv behöva faktiskt.
Både ge och få.
Vet ni att ge en kurs i meditation kan vara stressigt?!
Det blir lätt så om man skjuter upp arbetet in i det sista
och samtidigt är perfektionist.
Då är det som uppgjort att skapa kaos i huvudet.
Så jag borde ge kurserna,
så jag slutar skjuta upp meditationen.
Är det verkligen så det ska va?
Vart är drivkraften att gå upp kl 4 och meditera 11 timmar om dagen?
Jag hade den för ett par månader sedan.
Men någonstans på vägen blev jag ett vanedjur igen
som hellre sover än anstränger mig.
Hellre ligger och kramas i sängen, ser en film,
eller läser en bok om livsfilosofi,
än praktiserar riktig metta och dhamma.
Slappt, slarvigt, slött.
Mänskligt.
Oh, how I wish I was different!
Att skriva av sig offentligt så här - är det ett mänskligt behov,
ett nödvändigt ont,
ett patetiskt terapeutiskt försök att skapa mening i tillvaron
eller bara ett sätt att fördriva tiden?
Kanske är det en bekräftelsegrej, eller?
Vem lyssnar?
Vem begriper?
Vem fnyser?
Vem pladdrar?
Vem bryr sig?
Kanske Molgan - min låtsasterapeut
som i samma stund som jag skrivit av mig
löser mina problem och ger mig insikt i livet.
Visst är han bra?
Bildtext: Nyår. En dag förra året.
Laidback - Beautiful Day (Banzai Republic vs Trentmoller mix)
Första inlägget
Välkommen till min nya blogg!
