Meditating Maitreya

Jag blir tokig...på mig själv.
Ingen kontinuitet. Alls.
Inte nån stans. Inte ens en gnutta i ett litet hörn.

Jag pratar om mig själv.
Och mitt humör.
Fan.
Just nu går jag på svordomsavvänjning här hemma.
Ja, det märks ju inte här.
Men rätt som det är, spec om något driver mig till vansinne,
så slinker det ur en och annan "jävel".
Sen hittar jag lugnet inom mig och skriver istället
nåt tänkvärd, fint pladdertjafs här på bloggen.
Hyckleri, jag veeet. Men jag försöker iaf.
Jag försöker lyssna till kloka ord och bli en klok dam.
För oftast känner jag mig så. Och oftast är jag en.
Klok och vis kvinna som tror hon är nära upplysningstillstånd.

Men som sagt inte alltid.
Det är nog snarare ett upplösningstillstånd.
Som en 5-årings jojo.
Ena stunden glad som en lärka, from som en ihjälstucken tiger,
andra stunden en lönnmördare på fri fot.
Per sa det när han mötte mig på vägen - du ser ut som en ninja.
Kanske var det mina känslor av lustmord han såg rätt igenom.

Kom ihåg det - man ska aldrig göra en kvinna med PMS upprörd.

Nu för tiden får jag nålar i huvet för sånt. Och sockersug.
100 spänn på att det hänger ihop.
För mycket fukt och hetta har jag i kroppen, säger ackupunktören.
Ja..enligt mig blir det tillsammans en explosion. Tro mig.
I vilket fall, jag fick två nålar i huvet i dag med, och pang så var mitt entusiastiska humör,
tankar om fred på jorden och mitt tillstånd som euforsikt borta.  *Poff* - borta.
Kvar blev enbart en extrem trötthet och en deprimerad känsla,
likt en övergiven barnunge som precis hittat sin kattunge ihjälkörd.
Allt är fel. Allt är jobbigt. Allt är fördjävligt. Inte ens choklad kan trösta mig.
Förra gången fick jag inga bieffekter alls av ackupunkturen.
Första gången och idag kom alla. Självklart på en gång.








Men det blir ju bättre av det. Det känner jag.
Att äntligen slippa den där varulvsförvandlingen varje månad.
Slippa bli oförklarligt ledsen eller överdrivet sårad av..
ja, ingenting.
Irriterad för...
minsta lilla motgång.
Sånt som gemene man inte ens skulle kalla motgång.

Visst är det lätt att vara efterklok?
Hur många gånger har man inte sagt,
att det där skulle jag gjort, tagit itu med etc etc bla bla
för länge sen....för länge, länge sen.
Till slut känner man inte igen sig längre.
"Det var en gång" stuket.
En gång som handlade om en annan. Som inte var jag.
Som en saga, en fairytale, eller snarare en spökhistoria.

Spöket var jag. Eller så är jag spöket nu.
För jag känner inte igen mig i den jag var för 10 år sedan.
Iofs fortfarande dum och naiv. Men på ett helt annat sätt.

Och nu har jag tagit tag i "det".
I mig alltså.
Det där jag kallar jag och du kallar hon.

Att ta sig ur en livskris är inget som sker över en natt.
Den kommer ofta inte över en dag heller.
Helt plötsligt har man erkänt att man har den.
Då har man oftast redan kommit en bit på vägen i den.









Dagens film: Casshern