Meditating Maitreya

Det har varit mycket snack om ödet på senare tid.
Jag vet.
Men det är så verkligheten upplevs.
Som om slumpen...är förutbestämd.

Går det?


Stressforskning har visat att vi människor mår bra och klarar av mer när vi har en hög grad av kontroll över våra liv. Kontrollen kan väsentligen utövas på två sätt - det ena är att påverka det vi kan och det andra är att acceptera det vi inte kan påverka. Det är en paradox att vi faktiskt kan uppleva att vi har en högre grad av kontroll genom att på detta sätt inte utöva någon kontroll. (Utdrag ur min mindfulnesskurs)


Kanske är det så att jag tror på ödet för att
min hjärna skulle slå bakut om jag trodde annat?
Idén om en slumpartad verklighet skulle få den,
och vidare mig, överhettad och förvirrad
(eftersom jag gärna vill ha "lite" kontroll).
Känslan av att ödet rycker in får mig att slappna av
och ta motgångar (och rent jävelskap)
som jag anser drabba mig
mycket lättare, med inställningen att
"det är liksom meningen att jag ska gå igenom det här."


Finns det en mening med allt?
Vart finns vägskälen?
Hur ser mitt (mina) parallella universum ut?



En helt annan fråga - kan man känna (få en sinnesförnimmelse) av sin hjärna?


Låtval - hur kommer det sig att jag "hör" musik som just jag gör och gillar just den musiken?
Koppling öra, hjärna, nervsystem, tolkning - den här är bra?!