Meditating Maitreya

Det är så dålig karaktär av mig.
Här sitter jag och ältar och grämer mig över föreläsningen jag hade.
Den gick ju bra. Folk ville gå kursen som följer. Ingen somnade, ingen dog.
Alla verkade nöjda.
Utom jag såklart.
Är det inte alltid så när vi vill prestera max?
Den enda som fäller oss vid mållinjen är vi själva.
Bara jag jag jag som tolkar det hela på ett negativt sätt.
Ger mig själv låg självkänsla, och ger mig inte ro i sinnet att vara nöjd.
Hjärnan skriker prestationsångest.

Och ändå var det PRECIS DET HÄR jag föreläste om.
Att vi människor är fruktansvärt dåliga
på att förutsäga framtiden.
Det bra blir aldrig så bra som vi tänkt oss,
och det dåliga blir aldrig så dåligt som vi föreställt oss.
Och att vi projicerar fantasier
om hur vi VILL att något ska vara,
där förväntningar och önskningar
aldrig motsvarar verkligheten.

Jag borde lära av mig själv och börja se verkligheten som den är.
Inte som jag vill att den ska vara.
Acceptera verkligheten också som den är.
Inte för att jag tycker om det jag accepterar, men för att det är så det är.
PUNKT SLUT.
Varför ska det då vara så svårt?
Det går inte att ändra på det som varit.
Så det är bara att "gilla läget".
Oro och ältande skapar bara negativa effekter i kroppen som
till slut får mig i en nedåtgående spiral.

Lätt i teorin. Men hur är det i praktiken.
Hur svårt är det egentligen att göra sig av med en gammal vana?
En dålig sådan.
4 veckor brukar forskare säga.
Men beträffande medveten närvaro verkar det ta en livstid.

Jag ska nog sluta föreläsa.
Det var roligare förr.
och jag gjorde ett bättre jobb förr.
I fantasierna funkar allt skitbra.
I repetitionerna med.
Men verkligheten verkar inte vilja spela med.
Vi spelar i två ligor,
två olika dimensioner,
verkligheten och jag.
Nu för tiden VET jag rent teoretiskt hur en exemplarisk föreläsning skall gå till,
Hur man tilltalar publiken, hur man varierar, blablala, fångar intresse, blablabla.
Men återigen så blir det inte som jag tänkt. Attans banan liksom. *blåsa tuggumibubbla och verka dum*
100% satsar jag inte på.
Utan jag försöker få allt att bli 67% bra. Då kan jag vara nöjd.

Det var svårare när det var vänner där.
Främlingar känner jag inte samma krav inför.
Jag behöver inte uppnå perfektion inför främlingar.
Viss kvalitet förståss, men inte perfektion.
men för vänner...
Självklart ställer vänner inga krav.
Det gör man så bra själv inför dem.
Är det därför det alltid blir jobbigare?
För att man kan komma att möta den där upplevelsen igen?
En främling kommer inte fram och säger att man är dålig.
Inte vänner heller. Men....
Det är ju ändå de som betyder något.
Vad de tycker, och vad de säger. Till en själv och andra.

Men framför allt är det i min egen fantasi alla spöken finns.
Tankar om framtiden som jag vill ha kontroll över,
och oron över att mina misstag i det förgånga skall komma ikapp mig.
Jag är nog rädd att dömas efter en enda händelse.
Att andra inte skall se min potential.
Så därför försöker jag vara mångsidig.
Inte fastna i spår.

Men just nu har jag fastnat.
Samtidigt som jag skriver av mig inser jag dumheten i att reagera som jag gör.
Helt plötsligt när jag skriver blir problem så triviala.
I tankarna är allt alltid mycket värre.
Känslan som finns kvar av kvällen är mycket värre innan än efter en djupare reflektion.
För jag inser min fåfänga i att tro att jag skall vara perfakt och att andra skall tycka det med.
Jag VET bättre än så.
Och jag KAN bättre än så.
Utom när det just gäller...som mest.
Det är väl då den medvetna närvaron hamnar i skymundan.
När "hotet" blir för starkt. När motgångarna för svåra.
När amygdalan härjar fritt och ökar i sin aktivitet.
Är hippcampus helt skrutten hos mig eller?
Jag börjar ju undra eftersom jag har så svårt för att vara medveten.

Det är nog dags för en kurs i mindfulness nu, eller vad sägs?