Fnasket i rymden
Om jag skulle åka till rymden ett tag, tvingas äta konstlade mjölkbollar och titta på jorden i lupp, så skulle jag inte ta med mig en medalj från unviersitetet i syftet att någon kan fingra på den och beundras över att "den här har varit i rymden". Jag skulle ställa ut mig själv på museum efter den lilla trippen och ta betalt för att folk pillade på mig. Två flugor i en smäll liksom.
Fast jag smäller inte flugor, inte ens när de sitter i maten.
Jag tar min tallrik och springer ifrån dem.
Idag gör jag sista dagen på universitetet. För den här gången.
Kommer jag tillbaka i vår ska jag sätta upp ännu fler påklädda katter i korridoren utanför rummet.
kolla www.stuffonmycat.com
Självportätt på mig (aka fnasket) i rymden:
Pandoras ask
where ar
e we
what the hell is going on
the dust has only just begun to form
crop circles in the carpet
sinking, feeling
spin me 'round again
and rub my eyes
this can't be happening
when busy streets amass with people
would stop to hold their heads heavy
hide and seek
trains and sewing machines
all those years
they were here first
oily marks appear on walls
where pleasure moments hung before the takeover
the sweeping insensitivity of this still life
hide and seek
trains and sewing machines (you won't catch me around here)
blood and tears
they were here first
En tanke...alla dessa bloggar. Människans behov att skriva av sig.
Behov att få säga något. Säga något som förhoppningsvis ingen säger emot.
Eller säga något som hon själv tycker är viktigt, utanför kafferastens triviala snack.
Eller fortsätter bara det triviala på bloggen? Eller är det jag som är trivial som kallar det trivialt?
Är det ett behov av yttrande helt enkelt? Eller vill hon, människan, känna sig viktig?
Vara någon?
En som "matter". Som materia?
Vem skall läsa den? Som om det spelar någon roll.
Vad grundar sig behovet av/på/i/varför...bara varför...
Paradoxen talar. Här sitter jag och skriver.
Tror att det "makes any difference in this fucked up world"
Nejdå, det gör det nog sällan.
Men det gör en skillnad i mig.
Och mig själv är den jag utgår ifrån just idag.
Och den som behöver få läsa det jag skriver - det är jag.
Mitt andra jag. Mitt lilla jag som ena dagen känner sig ensam i världen - och trivs med det.
Och som andra dagen känner sig ensam och hopplöst tom för det.
Jag önskar bara att man inte behövde jaga lyckan. Utan att den kom till en.
Som ett brev på posten, adresserat från tomten.
Där frimärket är format som ett rosa hjärtan och luktar syren.
Eller inte.
Men att det var ett paket. Som aldrig tog slut.
Som padoras ask. Fast utan olyckor då. The reverseble one.
e wewhat the hell is going on
the dust has only just begun to form
crop circles in the carpet
sinking, feeling
spin me 'round again
and rub my eyes
this can't be happening
when busy streets amass with people
would stop to hold their heads heavy
hide and seek
trains and sewing machines
all those years
they were here first
oily marks appear on walls
where pleasure moments hung before the takeover
the sweeping insensitivity of this still life
hide and seek
trains and sewing machines (you won't catch me around here)
blood and tears
they were here first
Mmmm what d'ya say
Mmmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm what d'ya say
Mmmm that's all for the best?
of course it is
Mmmm what d'ya say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
Mmmm what d'ya say?
Mmmm what did she say?
ransom notes keep falling out your mouth
midsweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling
no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit
(Imogen Heap)Mmmm that you only meant well?
well of course you did
Mmmm what d'ya say
Mmmm that's all for the best?
of course it is
Mmmm what d'ya say?
Mmmm that it's just what we need
you decided this
Mmmm what d'ya say?
Mmmm what did she say?
ransom notes keep falling out your mouth
midsweet talk, newspaper word cut outs
speak no feeling
no I don't believe you
you don't care a bit,
you don't care a bit
En tanke...alla dessa bloggar. Människans behov att skriva av sig.
Behov att få säga något. Säga något som förhoppningsvis ingen säger emot.
Eller säga något som hon själv tycker är viktigt, utanför kafferastens triviala snack.
Eller fortsätter bara det triviala på bloggen? Eller är det jag som är trivial som kallar det trivialt?
Är det ett behov av yttrande helt enkelt? Eller vill hon, människan, känna sig viktig?
Vara någon?
En som "matter". Som materia?
Vem skall läsa den? Som om det spelar någon roll.
Vad grundar sig behovet av/på/i/varför...bara varför...
Paradoxen talar. Här sitter jag och skriver.
Tror att det "makes any difference in this fucked up world"
Nejdå, det gör det nog sällan.
Men det gör en skillnad i mig.
Och mig själv är den jag utgår ifrån just idag.
Och den som behöver få läsa det jag skriver - det är jag.
Mitt andra jag. Mitt lilla jag som ena dagen känner sig ensam i världen - och trivs med det.
Och som andra dagen känner sig ensam och hopplöst tom för det.
Jag önskar bara att man inte behövde jaga lyckan. Utan att den kom till en.
Som ett brev på posten, adresserat från tomten.
Där frimärket är format som ett rosa hjärtan och luktar syren.
Eller inte.
Men att det var ett paket. Som aldrig tog slut.
Som padoras ask. Fast utan olyckor då. The reverseble one.