Meditating Maitreya

where are we
what the hell is going on
the dust has only just begun to form
crop circles in the carpet
sinking, feeling

spin me 'round again
and rub my eyes
this can't be happening
when busy streets amass with people
would stop to hold their heads heavy

hide and seek
trains and sewing machines
all those years
they were here first

oily marks appear on walls
where pleasure moments hung before the takeover
the sweeping insensitivity of this still life

hide and seek
trains and sewing machines (you won't catch me around here)
blood and tears
they were here first
(Imogen Heap)


En tanke...alla dessa bloggar. Människans behov att skriva av sig.
Behov att få säga något. Säga något som förhoppningsvis ingen säger emot.
Eller säga något som hon själv tycker är viktigt, utanför kafferastens triviala snack.
Eller fortsätter bara det triviala på bloggen? Eller är det jag som är trivial som kallar det trivialt?
Är det ett behov av yttrande helt enkelt? Eller vill hon, människan, känna sig viktig?
Vara någon?
En som "matter". Som materia?
Vem skall läsa den? Som om det spelar någon roll.
Vad grundar sig behovet av/på/i/varför...bara varför...

Paradoxen talar. Här sitter jag och skriver.
Tror att det "makes any difference in this fucked up world"
Nejdå, det gör det nog sällan.
Men det gör en skillnad i mig.
Och mig själv är den jag utgår ifrån just idag.
Och den som behöver få läsa det jag skriver - det är jag.
Mitt andra jag. Mitt lilla jag som ena dagen känner sig ensam i världen - och trivs med det.
Och som andra dagen känner sig ensam och hopplöst tom för det.

Jag önskar bara att man inte behövde jaga lyckan. Utan att den kom till en.
Som ett brev på posten, adresserat från tomten.
Där frimärket är format som ett rosa hjärtan och luktar syren.
Eller inte.
Men att det var ett paket. Som aldrig tog slut.
Som padoras ask. Fast utan olyckor då. The reverseble one.