Meditating Maitreya

  Så...tiden går. Den tickar. Långsamt framåt.
  Samtidigt känns det som om den står stilla ibland.
  Ett fruset ögonblick.
  Precis i den där tanken.
  I den där känslan.
  Den där längtan.

  Jag längtar inte bort.
  Jag längtar inte hem.
  Jag bara scannar av mitt inre.
  Eller känner av...förenas med.
Och inser att det är sån jag är.
Längtandes. Drömmandes.
Men samtidigt tillfreds.
Jag njuter av nuet. Av allt som verkligheten har att erbjuda.
Speciellt när jag blir ett med musiken.
Melodin tar mig så lätt till en annan plats.
En inre plats där känslorna svallar. Ett inre som både är tillfreds och i uppror.
Ett inre av välbehag och lidelse. Av frid och ett kontrollerat startfältsläge.


Min resa är bokad. Det blir Rom.
Kommer bli ensamt.
Eftersom jag reser utan premisser. Utan vänner. Utan speciella krav.
Men det är vad jag behöver just nu.
Det är mycket i görningen. Men mest frågetecken.
När jag kommer hem, avtränad och äventyrsmättad,
står jag inför min hittills viktigaste anställningsintervju.
Något jag drömt om sedan många många år tillbaka.
Samtidigt säger något inom mig nej.
Visst är det märkligt...


Am I looking for a place to hide away?