Flickan med järnmasken
Blir visst ingen lugn vecka denna heller.
Jag är rätt bra på att såra människor.
Och att bli sårad av människor.
Trist. Skittrist faktiskt.
Men det är ju det sista jag vill.
Och kanske därför blir det så.
Jag vet inte hur man drar gränser.
Jag gillar inte gränser.
Jag står ju för öppenhet och acceptans.
Det är min vardag.
Men ibland blir det fel när man har den inställningen.
Att lova för mycket.
Kanske av sig själv, av sin tid, av sin kärlek.
Jag vill inte vara en gränssättare.
Det får mig att känna mig inskränkt, egoistisk eller väldigt trångsynt.
Kanske lever jag för mycket i nuet?
Eller har jag drabbats av bortträngning?
Den klassiska försvarsmekanismen när man inte vill möta konsekvenserna av sitt handlande.
Nuet är bra, men det betyder inte att jag behöver ge upp alla tankar om framtiden.
Men jag upptäcker att jag inte känner mig lika sårad som jag gjorde förr.
Antingen har min träning i medveten närvaro hjälpt mig. Extremt mycket.
Eller så förnekar jag bara hur jag egentligen mår.
Jag känner mig faktiskt avtrubbad när det kommer till vissa saker.
Som känslor. Visst, jag kan gråta. Men är det på riktigt?
Bryr jag mig verkligen?
Eller har järnmasken satts på för att skydda mig, igen?
Det sägs (och jag brukar predika det själv)
att människor som gräver ner sig i för mycket arbete inte mår bra.
De gör det för att skydda sig själva från att ta tag i sitt dåliga mående..och självkänsla.
Men om jag nu inte vill sålla bort något av allt jag håller på med.
Betyder det då att jag erkänner att jag inte vill ta tag i mig själv?
Eller är jag bara för rädd för att känna efter?
Frågan är om jag verkligen är medveten eller inte.
Kanske dags för en retreat. På riktigt.
Ingen flänga-runt-i-Rom-och-leva-livet-resa.
Jag grävde ner mig i jobb ett halvår för något år sedan. Jobbade typ dygnet runt, på helger och på semestern. För att jag inte vågade känna efter hur jag egentligen mådde. För jag visste att om jag skulle gräva, eller bara börja peta, skulle det dyka upp något som var ännu jobbigare än att arbeta dygnet runt. Levde i nuet fast ändå inte. Valde vissa delar av nuet. Jobbade så jag tror att jag touchade den berömda väggen, tills jag inte orkade mer. Så här i efterhand när jag ser tillbaka på min "arbetsinsats" och vad jag presterade så är den fördjävligt dålig. Tog dock mitt förnuft till fånga och började bearbeta det jag tidigare inte vågat. Det som låg o puttrade under ytan, som jag trodde jag valt bort, men som ändå påverkade min vardag hela tiden. Efter det, som var som en befrielse, blev jag "normal" igen. :)
Så... känn efter om järnmasken verkligen sitter där? Gör den inte det så är det väl bara att köra på? Var rädd om dig bara. Kram
Hej Malin!
Det är förbaskat lätt att drunkna i jobb, borden och måsten. Ständigt dåligt samvete är liksom frukosten man börjar dagen med. Eller "man" och "man", så får "man" inte säga enligt böckerna.
Och förresten, är "Sawes" Sara W?
Sköt om dig.