Mitt pussel
Det jag känner kan ibland liknas vid ett pussel. Ett stort 3000-bitars pussel, föreställande ett vackert landskap på vävd duk, likt det jag fick av pappa när jag var liten. Pussel var något som sysselsatte mig mycket när jag var liten - kanske därav mitt behov och intresse att finna mönster i verkligheten och vardagen, att ordna allt inom en ram, att systematiskt få något att fungera.
Men nu känner jag mig som ett pussel. Fast inte ett helt 3000-bitars, utan ett där enbart ramen är lagd. En tunn ram av bitar som skönjar att det skall bli något, eller har varit något. Men inuti finns inga bitar. Det är tomt. Så känner jag mig nu, en enorm tomhet inuti mig, precis som pusslet, som väntar på att bli färdiglagt.
När det är kaos inuti mig
vill jag ha ordning och reda i det yttre.
När det är kaos även där blir inget riktigt solklart.
Vad känner jag? Vad tänker jag?
Vad vill jag? Vad ska jag?
Varför längtar jag så otroligt mycket efter en annan värld, en annan existens?
En annan dimension där vanliga lagar och regler inte existerar,
där verkligheten inte är förutsägbar,
där jag inte kan styra över något,
utan bara följa mitt öde?
Vad är gott och vad är ont?
Och handlar det verkligen enbart om co-existence?
Nu har jag börjat lägga mitt pussel.
Det var ett par år sedan jag skrev det här (2004-11-09)
Och jag förstår vart jag befann mig.
Men jag har hittat hem.