Meditating Maitreya

Månen mötte mig på vägen hem.
Jag är en sån där flicka som tittar
ner i backen när hon går...
för att inte snubbla eller halka.
Men ikväll gick jag och tittade upp.
Det förbättrar ju faktiskt min hållning avsevärt.
Och tillsammans med mina tankar
och musiken i lurarna
skapade en syn likt denna
ett otroligt lugn och frid inom mig.
Förutom att jag funderade på när jag skulle halka
vandrade mina tankar till begreppet "individ"
och det faktum att jag är en människa.
Jag är ett jag. En hon.


Jag, min, mitt, mig, moi...
Du, din, ditt, toi...
Ord som skapar...distans? Differens? Separation? Segration?
...Krig?


Mitt jag tycker om godis.
Mitt jag älskar att bli omtyckt.
Mitt jag är sån flicka som inte vill bli lämnad.
MItt jag är en tjej som vill lyckas.
Mitt jag är en kvinna som vill omhänderta och bli omhändertagen
men framförallt bli lycklig.
Kanske ligger olyckan däri,
att jag är för fäst vid mitt jag?
Som ska uppnå och bli allt detta underbara.
I en perfekt lycka som varar resten av livet.
Det som jag skall prestera, visa upp, känna till, dela med mig av
eller dela med andra för att känna mig fullbordad.
Mitt jag är en sån där som har extremt bra självförtoende
men ingen som helst självkänsla.
Mitt jag är en individ som försöker bryta sig ri från bojor
av bundenhet till saker
till personer
till denna värld
för jaget är för fäst vid dessa.

Det gråter om det blir sårat,
det skrattar om det blir roat,
det ältas om det blir oroligt,
och framför allt så tror den att lyckan finns utanför en.
Inte inom sig själv.
Så jaget, i detta fall hon, letar aldrig där.
De psykologiska, pedagogiska och filosoferande idéer
och dilemman som reflekteras över,
vill få uttryck nån stans.
Jaget vill uttrycka vad det vet, tycker och känner.
Och få respons på detta för att skapa lyckan.
Positiv respons så klart.

Hon letar aldrig inom sig själv.
Hon letar aldrig där för där finns ingen uppskattning att få
ingen berömmelse eller bekräftelse.
Bara tvivlan.
Tvivlan på sig själv.
Duger jag?
Tycker han om mig?
Tycker dom om mig?

Och varför är det så viktigt?
Jo, för att jaget har lärt sig det.
Lärt sig från barnsben,
i och med det faktum
att jaget blev till.
Jaget är mänsklighetens stora svaghet.
Det tron på och upphöjandet av jaget som
skapar krig, egosim, våld och olycka.

Enligt buddhismen så är jaget en illusion.
Jag är en illusion.
Är det verklighet?

En del av mitt egna jag vill utplåna det.
För den delen vet att lyckan inte ligger däri.
"Jag" brottas varje dag med idéer om
min lägenhet, min man, mina smycken,
mina kläder, mina drömmar, mina studier,
mina jobb. "Mina" liksom.
Hur länge då?
Inget är beständigt.
Allting förändras.
Skulle jag kanske vara lite lyckligare om jag inte identifierade mig med allt.
Givetvis.
Det är begäret som kommer med lidande till oss.
Till jaget.
Begär skapar krig. Och våld. Och allt det där.

Men men, åter till månen då.
Skulle jaget bli lyckligare av att åka dit?
Eller skapas den tillfälliga tanken om lycka
iom den idén för att jaget ska kunna prata om det med andra?
Få bekräftlese på att wow - har DU gjort det?
Eller idealisera sig själv genom wow - JAG har gjort det.

Iofs är månen, eller kanske världen uppifrån rymden,
något jag gärna skulle se.
Men om jag förläggar ovan idé till något mindre,
säg ett visst klädesplagg,
så blir idén ganska fåfäng.
Vad är "jag" utan detta kära klädesplagg om 100 år?
Nej Gud, bevare. Jag bara måste ha det?
Och sen när höll lyckan i sig av att shoppa loss?
Tillfälligt skapar vi en illusion av lycka att kläderna kan göra oss lyckliga.
När de i själva verket gör oss olyckliga.
Jaget lär sig att utan shopping
är inte jaget värt nåt.
Jaget bryr sig mer om vad det har på sig och den bekräftlese den söker av andra
än att vara en god medmänniska.
Åtrån till ett visst klädesplagg kan ju till och med skapa avundsjuka.
Till och med hat.
Och vart tog lyckan vägen då?
Och sen då?
När klädesplagget byts ut mot makt.
Hur långt bort om krönet står kanonerna och kärnvapnet då?


IS IT REALLY NECESSARY?
IS IT ALL REALLY NECESSARY?